På vift

Då sitter jag på tåget igen, det är nästan lättare att blogga här än på kansliet. Där är det en hiskeligt massa saker att hålla på med. Vi har dessutom varit ute och flängt allihopa i styrelsen denna veckan, så för den som varit på plats har det inneburit ganska mycket telefonstöd till de medlemmar som hört av sig. Men idag är det jag som är på vift, och jag siktar mig mot utkanten av Skåne, närmare bestämt Östra Göinge där jag har dagens ärende. Frågan är när jag kommer hem idag, för det är närmre två timmars restid. Och jag vill ju så gärna hem till Sixtis som precis har lärt sig rulla från rygg till mage.

Jag är mitt uppe i planeringen för Avdelning Skånes årsmöte som äger rum på Börshuset i Malmö den 7/4. Upplägget är nytt för i år i och med en motion som gick igenom vid förra årsmötet som innebär att man efter själva mötet ska ha utrymme för politiska diskussioner. Och dessa diskussioner är det då det som har tagit ett tag att fundera ut. Men det blir en paneldebatt om hur vi arbetar inom sex olika områden av verksamheten. Själv ska jag stå för redogörelsen av lönefrågan.

Det förs mycket diskussioner med medlemmar om tjänstemannafilter. Ibland tror jag faktiskt inte att politikerna på styrande nivå har en aning om hur verksamheterna ser ut. Man delegerar ansvaret nedåt till tjänstemän i olika led, och för varje led försvinner ofta mandaten över lön och arbetsmiljö, stycke för stycke, bit för bit. Men som demokratin i landet ser ut så väljer vi ju faktiskt de folkvalda för att de vill åstadkomma det som rösterna vill ha. Och jag kan inte tro att man isåfall självmant väljer att avstå från att få återkoppling i vad som händer på sjukhusgolven, på MASkontoren eller på skolsköterskeexpeditionen. Så varför är det som det är idag? Finns det en kultur i tjänstemannaledet att man är sämre chef om man tar problemen och vill ha stöd av de som sitter på det verkliga mandatet? Och är det verkligen en särskilt bra kultur? Jag som är politiskt intresserad själv (ja, ni som bor i Lomma, på plats 17 hittar ni mig på Sossarnas röstsedel till kommunfullmäktige… Kryssa i!) hade inte velat sitta och bestämma utformningen av våra verksamheter i mötessalen, utan att få veta de bekymmer som de anställda och vårdtagarna har. Och där tycker jag vi har en hel del at önska. Samtidigt läser jag i Sydsvenskan om hur våld och hot mot folkvalda ökar. Och du undrar jag, om man nu är så missnöjd med hur kommun, region och rike styrs, varför väljer man då att gå till angrepp mot personer så i den grad att dessa tvingar sluta sig mot verkligheten. Tror man verkligen att man påverkar på rätt sätt? Nä, motsättningar mot folkvalda är inget konstigt och jag är säker på att de flesta är beredda på att få mothugg av flera olika grupperingar i samhället. Men att mötas av påhopp med hot av person, hot av familj, kvinnoföraktande kommentarer, spottloskor och misshandel, det gör verkligen inte landet bättre.

Tillbaks till tangentbordet

Okej, det är nog dags att uppdatera den här bloggen… Mitt liv har varit fyllt av andra uppgifter, både på arbetstid såväl som på fritid. Min lille son har haft tandbekymmer. Bekymmer i den form att han har fått två stycken, vilket håller honom syselsatt på nätterna. Han har även haft sin första förkylning den lille stackaren. Någonstans gick han även en kurs i dramatik, för hans hostningar hade platsat i vilket avsnitt av Cityakuten som helst. Men det börjar bli bättre. Stor har han blivit. När jag började den här bloggen var han över en decimeter kortare. Och ett antal kilo. Jag ska på massage idag, vilket är välbehövligt efter att jag sprungit runt och burit på den lille muskelknutten i tid och otid. Men, men… Till den vårdpolitiska världen. Vad händer egentligen?

Ja. Det har ju varit en tid med löneöverläggningar på olika håll i Skåne. Det tar sin lilla tid att hänga med på dem. Många gånger möts vi av väldigt fina ord, men jag kan väl tycka att när det väl kommer till kritan så är det inte tillräckligt resultat. Vi har ett överläggningsprotokkoll som säger att vi ska lönesättas utefter vår kompetens och yrkesansvar. Vi är överens om att det inte ska vara skillnad på manligt och kvinnligt dominerade yrkesgrupper. Men när vi sen stämmer av så är det i regel hundralappar vi räknar, och med så låg löneutveckling kommer vi inte att komma ikapp i jämställdhetslönerna.

Det har också varit en tid med diverse enskilda medlemsärenden. Jag vill bocka av dem, en efter en, med framgång efter framgång. Så är det dock inte alltid. Ibland tvingas vi acceptera olika omständigheter och låta oss bli styrda av arbetslivets regelverk. Eller kanske inte acceptera, mer tolerera. Är jag och medlemmen överens, så vill jag driva mitt ärende till dess att det verkligen inte går. Det första jag berättar när vi driver, det är vad vi har att förlora. Är medlemmen då med på banan så fortsätter vi. Lite som i sista sagan om ringen filmen. När Rohanfolket ställer upp sig mot Mordors styrkor och skriker ”deeeeaaaath”. Så vill jag driva mina ärenden. Som att jag inte har något att förlora, bara vinna. Men jag är kanske en hopplös romantiker. Men jag vill tro att med politiken har vi fritt spelrum att argumentera. Då ser jag lagar mer som rekommendationer. Och när vi inte kan driva det längre lämnar jag över till ombudsmännen som istället kan lagen, och förhåller sig till den. Och då får jag ställa mig bak i ledet och lyssna på de kunniga.