Mot varmare tider

Solen skiner över Malmö idag. Jag firar två veckors cyklande mellan hem och jobb. Det gör fredagen ännu bättre, eftersom jag vet att baken får vila sig två dagar nu…

I morse när jag öppnade mailkorgen hade jag 17 olästa meddelanden. Detta har hänt sen jag stoppade undan telefonen kl 20 igår fram till och med kl 8 i morse. Puh. Men jag har lyckats gå igenom allting.

Idag ska jag sitta på samverkan. Jag hoppar in som dagens ersättare på ett stadsområde i Malmö. Normalt sett gör vi inte så, för representation ska ske med förtroendevald från verksamheten, men denna gång är det en fråga vi verkligen behöver bevaka och den ordinarie fick förhinder. Så nu får jag se lite verklighet in action igen. Jag har inte suttit på samverkan sedan 2010 tror jag. Men om jag nu inte lyckas åstadkomma någonting, så kommer jag i alla fall att ha konkreta exempel i mina diskussioner med de styrande om hur vi tycker att samverkan fungerar. Så det är ju något av en ”win-win situation”.

Sen hoppas jag att var och en som läser detta kommer att ha röstat kl 20 på söndag. Det är ett måste att vi får ett demokratiskt styre i Europa. Det är ytterst viktigt att styret kräver lika villkor för alla Europas medborgare. Det är oerhört viktigt att styret erkänner kvinnans rätt till sin egen kropp, det vill säga att alla kvinnor har rätt till abort. För det blåser iskalla vindar i Europa som vill inskränka på dessa för oss självklara rättigheter. Vi behöver ett Europa som utgår från vetenskap och humanism. Inte ett Europa som utgår från vidskepelse och fördom. Så låt de varma strålarna beröra oss alla när vi vaknar den 26 maj!

Kassa löner

Då kom utvärderingen av årets lönerevisioner för Vårdförbundets medlemmar runt om i landet upp på etern. Det är ingen höjdarläsning för oss på södra sidan Hallandsåsen. Knappt tre procent har vi fått, och i kronor mellan 8-900 kr. Varför blir det då så här, kan man fråga sig?

Det finns flera svar. Jag ska berätta bakgrunden och ett och annat svar.

Vi, Vårdförbundets medlemmar, anser att vi ska bli lönesatta efter kunskap och kompetens. Det ska finnas ett tydligt samband mellan lön, motivation och resultat. Detta är grunden för individuell lönesättning. Det är en stor fördel för en arbetsgivare att ha ett sådant här avtal, eftersom man har oändliga möjligheter att planera sin verksamhet och ha personal som stannar kvar på arbetsplatsen. Men förutsättningen är ju att man ska vilja någonting med sin verksamhet. Och de siffror som jag läser idag visar entydigt på att Region Skåne vill inte någonting med sin verksamhet. Man står dövörad inför den personalomsättning som ökat drastiskt senaste året. Man blundar för studenternas krav för en rimlig ingångslön. Och man skakar på huvudet när vi försöker peka på vikten av att utnyttja legitimerad personals kompetens och funktion. Och om jag nu ska kliva av från stolen som facklig företrädare och prata som medborgare i Region Skåne, så blir jag riktigt rädd. För hur vill jag att jag ska bli omhändertagen när jag blir inlagd på sjukhus? Är det inte någonstans där det grundläggande i att betala skatt ligger? Att jag vet att när jag far illa så har jag ett skyddsnät av kunnig, humanistisk och engagerad personal, som utgår ifrån mitt bästa?

Sjuksköterskor i Region Skåne och hela Sverige är felvärderade. I Skåne säger man sig vilja komma till stånd med jämställda löner. Tittar vi på årets löneöverläggning som Vårdförbundet valt att inte skriva på, eftersom vi är gravt oeniga med regionen, så säger arbetsgivaren att man med dessa knappa 3 procent tar ett bra steg mot att jämna ut skillnaden i könslönen. Räknar man på det, så är det tvärt om. Skillnaden ökar. Men det vägrar man lyssna på, istället pekar man på sina egna siffror.

Återigen blir jag faktiskt rädd som medborgare. Hör man inte ropen inom de egna verksamheterna? Hur länge går det att hålla sjukvården bemannad om man inte gör arbetsplatsen attraktiv? Med attraktiv kan menas mycket, men lön är faktiskt en ganska viktig huvudingrediens. Och det blir än viktigare när det idag finns så stora problem på vårdinrättningarna i Skåne, där de andra ingredienserna, arbetsmiljö, arbetstid och dåliga anställningsavtal blir kryddor i soppan.

Två ord kvar att skriva.

Skärpning arbetsgivare!

Medlemsaktivism

Nja, jag är lite mör. Inte direkt träningsvärk, men lite stelt är det när jag ska lyfta mig. Det blev en tid på 27:42 på gårdagens blodomlopp. Och nej, inte på milen… Jag höll mig till de fem kilometern. Jag är inte riktigt i den form jag önskar. Alla vi som sprang från kansliet är dock väldigt nöjda med var och ens insats.

Idag håller jag på och härjar i Malmö Kommun, och jag ska till andra sidan stan i eftermiddag för medlemsmöte. Också ska jag fortsätta tänka. 

Jag tänker fortfarande på medlemsaktivism (fortfarande… ni som läst förar inlägget förstår. Det var ju kongressens röda tråd…). Vi har en uppsjö av just medlemsaktivism. 25K-rörelsen, barnmorskeupproret med mera. Vill du förändra din arbetsplats, så gör det. Det är hos er makten ligger. Förra veckan fick jag ett mail från en medlem som larmar om mycket dålig arbetsmijö. Medlemmen vill att det ska lyftas, chefen närmst arbetsplatsen får inte gehör för sina äskanden uppåt. Det är en evig diskussion om fysiska platser, beredskapsläge och externa patienter. Överbeläggningar har blivit standard. Och överbeläggningar är man inte utrustad i bemanningen för. Så vad gör man?

För det första gör man helt rätt i att kontakta Vårdförbundet. Vi har en organisation som står beredd att höra medlemmarnas historia. Vi lyfter frågan om att detta är ett stort problem inom flera av regionens arbetsplatser. Men det är medlemmarna själva som måste säga vad man vill ha för förändring. Man måste säga det till varandra, till oss, till sig själva. Då står vi samlade, och då är vi starka. Arbetsplatsen står samlad och förbundet backar upp er. Tillsammans sprider vi budskapet.

Woho… Now THAT’s what i call facklig solidaritetJ

Kongresstider

Nä, nu kickar vi loss igen. Jag har haft så in i helsikes mycket att göra sista månaden, eller är det månaderna??? Och när jag inte har gjort något har jag behövt tänka. Men nu är det väl dags för ett inlägg här.

Vårdförbundet hade kongress förra veckan. Så jag tog med familjen som fick göra huvudstaden på egen hand medan jag, tillsammans med 189 andra kongressombud låste in oss på Radissons kongresscenter (ni vet kanske det där glashuset mellan centralen och stadshuset). Så, för er oinvigda, vad är det vi gör på en kongress då? Jo, här lägger vi fram frågor som vi ska prioritera under kommande fyra år. Vi har också beslutat om ny förbundsstyrelse, där bland annat Susi Nilsson som till vardags är vice ordförande i vår avdelning Skåne kom in, (grattis, grattis Susi!). Vi har slagit fast en ny stadga för förbundet, där stora ändringar bland annat är nytt förfarande vid tecknandet av centrala avtal, konfliktbeslut och avdelningsstyrelsernas storlek. Framför allt så har rollen för den förtroendevalda närmst arbetsplatsen stärkts. Och stödet ska bli självklart för såväl den förtroendevalde på arbetsplatsen som alla medlemmar som söker fackligt stöd. Medlemsaktivism är en tråd som löper i den nya stadgan och organisationen. Och det kommer att bli bra. Så detta är alltså vad jag gjorde medan Sixten var och levde loppan på Vasamuséet och hälsade på Estelle och Leonore på slottet.

Och nu är det tebax till kansliarbetet. Jag ska ägna mig lite åt våra medlemmar i mina kommuners problem, jag ska springa blodomloppet och jag tänkte lägga fram lite förslag på just medlemsaktivism. Hur vi vågar ta språnget att gå som passiva medlemmar till att faktiskt våga säga ifrån till ledning, omvärld och kollegor hur vi vill att vården ska se ut. Hur våra villkor ska respekteras, och hur våra löner ska utgå från det vi gör, det vi är och framförallt hur vi gör. Och det måsta komma såväl från förbundsstyrelse som avdelningsstyrelse, från förtroendevald som passiv medlem.

Kolla in nedanstående film för fyra scenarion om hur vården kan se ut 2025.

På vift

Då sitter jag på tåget igen, det är nästan lättare att blogga här än på kansliet. Där är det en hiskeligt massa saker att hålla på med. Vi har dessutom varit ute och flängt allihopa i styrelsen denna veckan, så för den som varit på plats har det inneburit ganska mycket telefonstöd till de medlemmar som hört av sig. Men idag är det jag som är på vift, och jag siktar mig mot utkanten av Skåne, närmare bestämt Östra Göinge där jag har dagens ärende. Frågan är när jag kommer hem idag, för det är närmre två timmars restid. Och jag vill ju så gärna hem till Sixtis som precis har lärt sig rulla från rygg till mage.

Jag är mitt uppe i planeringen för Avdelning Skånes årsmöte som äger rum på Börshuset i Malmö den 7/4. Upplägget är nytt för i år i och med en motion som gick igenom vid förra årsmötet som innebär att man efter själva mötet ska ha utrymme för politiska diskussioner. Och dessa diskussioner är det då det som har tagit ett tag att fundera ut. Men det blir en paneldebatt om hur vi arbetar inom sex olika områden av verksamheten. Själv ska jag stå för redogörelsen av lönefrågan.

Det förs mycket diskussioner med medlemmar om tjänstemannafilter. Ibland tror jag faktiskt inte att politikerna på styrande nivå har en aning om hur verksamheterna ser ut. Man delegerar ansvaret nedåt till tjänstemän i olika led, och för varje led försvinner ofta mandaten över lön och arbetsmiljö, stycke för stycke, bit för bit. Men som demokratin i landet ser ut så väljer vi ju faktiskt de folkvalda för att de vill åstadkomma det som rösterna vill ha. Och jag kan inte tro att man isåfall självmant väljer att avstå från att få återkoppling i vad som händer på sjukhusgolven, på MASkontoren eller på skolsköterskeexpeditionen. Så varför är det som det är idag? Finns det en kultur i tjänstemannaledet att man är sämre chef om man tar problemen och vill ha stöd av de som sitter på det verkliga mandatet? Och är det verkligen en särskilt bra kultur? Jag som är politiskt intresserad själv (ja, ni som bor i Lomma, på plats 17 hittar ni mig på Sossarnas röstsedel till kommunfullmäktige… Kryssa i!) hade inte velat sitta och bestämma utformningen av våra verksamheter i mötessalen, utan att få veta de bekymmer som de anställda och vårdtagarna har. Och där tycker jag vi har en hel del at önska. Samtidigt läser jag i Sydsvenskan om hur våld och hot mot folkvalda ökar. Och du undrar jag, om man nu är så missnöjd med hur kommun, region och rike styrs, varför väljer man då att gå till angrepp mot personer så i den grad att dessa tvingar sluta sig mot verkligheten. Tror man verkligen att man påverkar på rätt sätt? Nä, motsättningar mot folkvalda är inget konstigt och jag är säker på att de flesta är beredda på att få mothugg av flera olika grupperingar i samhället. Men att mötas av påhopp med hot av person, hot av familj, kvinnoföraktande kommentarer, spottloskor och misshandel, det gör verkligen inte landet bättre.

Tillbaks till tangentbordet

Okej, det är nog dags att uppdatera den här bloggen… Mitt liv har varit fyllt av andra uppgifter, både på arbetstid såväl som på fritid. Min lille son har haft tandbekymmer. Bekymmer i den form att han har fått två stycken, vilket håller honom syselsatt på nätterna. Han har även haft sin första förkylning den lille stackaren. Någonstans gick han även en kurs i dramatik, för hans hostningar hade platsat i vilket avsnitt av Cityakuten som helst. Men det börjar bli bättre. Stor har han blivit. När jag började den här bloggen var han över en decimeter kortare. Och ett antal kilo. Jag ska på massage idag, vilket är välbehövligt efter att jag sprungit runt och burit på den lille muskelknutten i tid och otid. Men, men… Till den vårdpolitiska världen. Vad händer egentligen?

Ja. Det har ju varit en tid med löneöverläggningar på olika håll i Skåne. Det tar sin lilla tid att hänga med på dem. Många gånger möts vi av väldigt fina ord, men jag kan väl tycka att när det väl kommer till kritan så är det inte tillräckligt resultat. Vi har ett överläggningsprotokkoll som säger att vi ska lönesättas utefter vår kompetens och yrkesansvar. Vi är överens om att det inte ska vara skillnad på manligt och kvinnligt dominerade yrkesgrupper. Men när vi sen stämmer av så är det i regel hundralappar vi räknar, och med så låg löneutveckling kommer vi inte att komma ikapp i jämställdhetslönerna.

Det har också varit en tid med diverse enskilda medlemsärenden. Jag vill bocka av dem, en efter en, med framgång efter framgång. Så är det dock inte alltid. Ibland tvingas vi acceptera olika omständigheter och låta oss bli styrda av arbetslivets regelverk. Eller kanske inte acceptera, mer tolerera. Är jag och medlemmen överens, så vill jag driva mitt ärende till dess att det verkligen inte går. Det första jag berättar när vi driver, det är vad vi har att förlora. Är medlemmen då med på banan så fortsätter vi. Lite som i sista sagan om ringen filmen. När Rohanfolket ställer upp sig mot Mordors styrkor och skriker ”deeeeaaaath”. Så vill jag driva mina ärenden. Som att jag inte har något att förlora, bara vinna. Men jag är kanske en hopplös romantiker. Men jag vill tro att med politiken har vi fritt spelrum att argumentera. Då ser jag lagar mer som rekommendationer. Och när vi inte kan driva det längre lämnar jag över till ombudsmännen som istället kan lagen, och förhåller sig till den. Och då får jag ställa mig bak i ledet och lyssna på de kunniga.

Ooops, i did it again

Det har så här långt varit en klantvecka för tjänstemännen som sitter på styrposterna för landets Sjukvård. I tisdags briljerade kommunikationsdirektören på Sahlgrenska den undermåliga städningen på sjukhuset med uttalandet ” även om sjuksköterskor har mycket att göra, så kan de ju inte hoppa över städningen” (ej direkt citerat, dock endast förkortat). Nä, såklart. Jag tycker det är likadant på staberna på sjukhusen. Även om HR har en massa ärenden, så kan man ju inte tolerera att de inte tvättar fönster. Dagen efter bad denne direktör om ursäkt. Jag gillar inte den typen av ursäkter. Av anledningen att han inte gör något åt problemet. Det finns fortfarande inga lokalvårdare som sköter städningen. Och även om han nu bad om ursäkt, så är signalen att sjuksköterskor och undersköterskor ska stå och skrubba toaletten. Därefter ägnar vi oss åt patientnära vård. Och det känns väl bra som infektionskänslig patient, att bli omhändertagen av någon som minuten innan stod och skrubbade toaletten. Bara för att vi har en titel som slutar på ”skor”, betyder det inte att vi då också ska städa, laga mat, klippa hår, sitta i kassan unt so weiter. Bli medveten om genus, snälla.

Nästa klantpoäng får mina egna arbetsgivare. Kompetensansvarige i Region Skåne som ska försvara att man använder sig av bemanningsföretag för att bemanna akutmottagningarna. Då måste man ha lite bakgrundsfakta: Nyutexaminerade sjuksköterskor i Skåne blir erbjudna 24-25000 kronor om man får en anställning i kommunal verksamhet. I regionen erbjuder man 22 000 kr, och då får man dessutom in klausulen att man ska arbeta dag, kväll och natt, utan någon egentlig begränsning på frekvensen. Dessutom får man ofta arbeta i över ett år under de här förhållandena innan det blir tal om att få en tillsvidaretjänst. När man använder sig av bemanningsföretag kommer personal in och har en lön som ibland är dubbelt så hög, utan krav på lokalkännedom eller verksamhetsrutiner. Såklart sticker detta i ögonen på befintlig personal, men framförallt visar det ju att det finns pengar. Kompetensansvarig svarar då att det ju är bemanningsföretagen som sätter lönen, det är inget hon kan hjälpa. Nä, det har du ju rätt i. Men i min värld så måste ju regionen betala mer än 22000/anställd i bemanningsföretaget, annars skulle ju detta rimligen gå i konkurs!

Sen lägger hon till det lilla checka, att nyutexaminerade faktiskt måste vara ödmjuka inför den lönen som Regionen har satt. Ödmjuk. Haha. Hur långt ner i sanden finns de ögonen? Hallå…… Det finns ju inte tillräckligt med personal! Ni vädjar till att vi ska vara schyssta mot regionen. Samma region som inte lyssnat när vi nu har slagit larm i två års tid om problemen med rekryteringen.

Det tredje klantpoänget får jag. För att introducera passerad morot som smakupplevelse till min son. Det var så äckligt att han klöktes.  Förlåt Älskling. Jag ska hålla mig till majs, ärtor, gröt och banan.

Det fjärde ponäget får också jag. Jag påstod med glädje och stolthet att damfotboll har blivit så accepterat i samhället, att fotbolls-VM för damer är lika stort som vanligt fotbolls-VM. Jag är en tvättäkta skitstövel. Alla kunde iallafall se hur röd jag blev i ansiktet av skam när jag fick påtalat vad jag faktiskt hade sagt. Jag kan inte göra det ogjort. Men jag ska innerligt försöka att aldrig mer kalla något för vanligt. För det är ett ord jag ogillat under flera år. Sen använder jag det själv. Dessutom i en jämförelse mellan könsbaserade idrottsgrupper. 

Klant.