Det är det där med procenten...

Angående sprit.

Det var många som blev upprörda över att Region Skånes nya riktlinjer efter diverse alkoholskandaler innebär att man inte bjuder på vin till de som får minnesgåva efter trogen tjänst i 25 år. Jag är inte en av dem som blev upprörd.

Jag är ingen nykterist, men det är oväsentligt i den här frågan, för den handlar inte om mig.

Historielektion: För drygt 120 år sedan, skapades de första grupperingarna inom arbetarrörelsen, som senare skulle bli de fackförbund vi har idag. En av de viktigaste influenserna var nykterhetsrörelsen, och en restriktiv alkoholpolitik var en av arbetarrörelsens viktigaste frågor. Det mynnar i arbetsgivarens policy att som tack för att arbetarna på gården, gruvan eller fabriken arbetade övertid gav man en flaska brännvin. Detta gjorde att arbetarna inte hade ork att driva igenom förändringar, man var beroende och krävde spriten, varpå man arbetade mer och mer för denna ”natura”. Detta förfarande är olagligt idag, men ibland kan jag tänka på hur vi anställda jublar över varje gång arbetsgivaren ordnar fest och bjuder på snaps till middagen. Det skickar ett eko tillbaka till 1800-talet. Jag ser hellre att de pengarna som läggs på att bjuda mig på sprit läggs på min lön, eller finansierar nya kollegor. Skulle jag vilja, så kan jag ju använda pengarna till att köpa det där glaset vin. Men jag bestämmer, inte min arbetsgivare. Därför är det hög tid att man slutar bjuda på alkohol till anställda som tack för trogen tjänst (typ, tack för de här åren, varsågod och sup ihjäl dig).

Jag är innerligt glad att jag har mitt uppdrag i en organisation som Vårdförbundet som sedan länge har haft policyn att sprit, det dricker man inte för medlemspengar. Det gör dessutom att man alltid kan räkna med att vi har huvudet på skaft när vi har styrelsemöte!

Trötthet och löneanspråk

Jag är så sjukt trött idag. Den lille höll både mig och hans mamma vakna i natt, och klockan fyra masade jag och mitt lilla knyte oss till soffan där han fick sig en skön stunds morgonsömn i min famn och jag kunde avnjuta ett avsnitt av Doctor Who. Som ju fyllde 50 i helgen som gick. Och nej, Doctor Who är inte en spinoff på amerikanska ”The Doctors”, ni får kolla in det om ni inte känner till det. Mina favoritskurkar från serien är ”the Daleks” som är slemhögar som åker runt i dammsugarliknande farkoster på hjul, och har en stor sugpropp som öga och säger ”Exterminate, exterminate”. 

Nåväl, tack och lov att man arbetar på ett förbund som själv står för att livspusslet ska gå ihop. Att man behöver få återhämtning före och efter sitt arbetspass. Som står för att alla parter i ett föräldraskap ska ha möjlighet att ta sin del i barnens liv. Ingen av mina kollegor klandrar mig alltså för att jag är seg och hängig idag.

Det kom rapporter på radion idag från Karolinska sjukhuset i Stockholm. Där har man före anställningsintervjun förhört sig om den arbetssökandes lönekrav, och när hen har berättat att det ligger på 25000 kr har arbetsgivaren kontrat med att det inte går, det är omöjligt, jag vill inte, har inte lust och allt det där. 22800 kr är max man kan få. När den sökande berättar att kompisar på samma sjukhus har över den summan så kräver chefen att få namn, personnummer på kompisarna och att få reda på arbetsplatsen. Ger man inte med sig på denna punkt så blir man inte kallad på arbetsintervju.

MEN FÖR TUSAN, säger jag ….. Var och en har en unik kunskap och kompetens inom den specifika omvårdnaden och det GÅR INTE ATT SÄTTA EN STANDARDSUMMA!!! Alla som söker ett arbete har rätt att få sätta löneanspråk. Det gäller även de som arbetar inom vården. Vi är inga barmhärtiga samariter bara för att vi vill att alla människor ska må bra. Mjölken kostar lika mycket för oss som för någon annan, så berätta för mig varför vi ska ha sämre lön utefter vår kompetens. Nä, cheferna på Karolinska… Det är inte konstigt att var fjärde sjuksköterska på er akutmottagning slutar när ni beter er så otroligt töntigt.

Imorgon är det styrelsemöte igen, och jag piggar upp mig inför det. Jag har plockat ihop lite smått och gott inför onsdagens introduktion av en ny förtroendevald.

Jag vill önska alla läsare en trevlig vecka.

Pay me my money down...

Förmiddagen har spenderats i att ringa runt till medlemmar som riskerar uteslutning ur förbundet på grund av att månadsräkningen inte är betald. Några blir förvånade och vill rätta till det direkt, andra rycker på axlarna och vill ändå gå ur förbundet. Problemet med de som väljer att gå ur är, att det är många gånger just dessa personer som allra mest hade behövt en aktiv fackförening bakom sig. Men de ser det som en avgift som bara drar ner deras lön. Deras arbetssituation förändras inte, trots att man betalar medlemsavgift. Lönförhöjningarna ligger på en tråkig platt nivå, trots att man betalar medlemsavgift.

Och de har faktiskt all rätt i sin tankegång.

MEN

När man är ansluten till ett fackförbund har man möjligheten att själv kunna driva frågor på sin arbetsplats. Om man väljer att bli förtroendevald företräder man sina medlemmars åsikter och arbetsgivaren kan inte lasta den enskilde individen för att vara ”besvärlig”. Om man väljer att vara passiv medlem kan man fortfarande påverka, genom att ha en dialog med den som är förtroendevald, och likadant är det här, arbetsgivaren kan inte lasta den enskilde individen.

Dessutom har vi inom Vårdförbundet ett gott juridiskt skydd genom medlemskapet när vi råkar göra misstag inom arbetet. Det är ingen höjdare att stå ensam i en anmälan.

Medlemsavgiften vi sen betalar är ingen förmögenhet. 250 kr som går till samordning, administration, juridik och annat är väl spenderade pengar.

Och glöm aldrig.

Enade vi stå, splittrade vi falla.

  

Fredag, Friday, Perjantai, Freitag, Vendredi, Viernes

Helt plötsligt betyder fredag något igen. Efter sex års arbetande på nästan varannan helg har jag nu fått ett uppdrag som innebär att jag arbetar måndag till fredag. Men det är en sanning med modifikation, eftersom styrelseledamot är jag ju alla dagar i veckan, alla timmar i veckan. Ansvaret för förbundsavdelningen är ingenting man kan ta paus ifrån. Jag kan inte, liksom, springa hem i eftermiddag och organisera en massa lockouter tillsammans med arbetsgivaren, eller lobba för lönedumpning. Men jag kan sova hur länge jag vill (eller ja, så länge min son vill…), jag kan baka kakor och jag kan titta på tv hela dagen.

Jag hade önskat att det här kravet med en massa helgarbete inom vårdsektorn nyanserades lite. När jag arbetade natt var en helgtur nätterna mellan fredag, lördag, söndag och måndag. Ett sådan runda hade vi två av fem veckor. Men sen kom någon på att man inte räknade söndagspasset som en helg för att det var mer som en måndag. Så jag arbetade mer än varannan söndag, mer exakt tre av fem söndagar. Och mitt arbete på söndagskvällen var inte jättekul när man kl 21 öppnade upp sex nya platser och patienterna låg väntande i korridoren när man kom in på avdelningen. Söndagen var en av de stressigaste nätterna, och vi skulle alltså jobba fler söndagar än andra dagar.

Har inte något gått förlorat på vägen, om man som chef måste använda sin egen påhittade definition av vad en helg är för att kunna täcka personalbehovet. Har man ansvar för en arbetsplats som ska fungera dygnets alla timmar har man också ansvar för att personalen mår bra alla timmarna. Såklart arbetar jag gärna vilken dag som helst, det handlar inte om det. Men det är ett tecken på att arbetsvillkoren är dåliga när man som chef måste bortförklara beordring med att man har en definition av dagen söndag som går emot vad både kollektivavtal, gemene man och svenska akademiordboken säger. Bara för att man har rätt att leda och fördela arbetet behöver man inte göra det med fåniga ursäkter.

Ha en bra helg, själv tänker jag mysa med familjen i massor!

Det började som en skakning på undre däck...

Eller hur är det händelser tar sin början. Att välja att bli fackligt aktiv kan börja på flera sätt. Det finns de som tar steget fram när det skakar till. Ibland kan det krävas att båten är halvvägs i sank innan någon inser vikten i att försöka rädda det som räddas kan. Det bästa, både för verksamhet och för den som blir förtroendevald är dock att kliva in i rollen när det är stiltje, då finns det gott om tid för inlärning, samarbetet gentemot sin chef är oftast bättre men framförallt finns vi på utkiken redan innan det börjar skaka till, och kan sätta hårt mot hårt när våra medlemmars intressen är i farozonen.

Jag harvar vidare inom min upplärning. Idag har jag lärt mig telefonsystemet (även om jag ännu inte fått något eget telefonnummer…). Mina väggar är fortfarande nakna, förutom en tom whiteboardtavla. Jag har planerat att gå upp på vinden där hemma och rota fram några gamla tavlor jag har liggande från ungkarlstiden som jag kan sätta upp. Jag har nån inramad Neil Young-tavla som skulle kunna göra kontoret lite mer hemtrevligt.

Än så länge har jag bokat in två medlemsmöten framöver, bland annat ett på min egen arbetsplats.  Vårdförbundets antologi ”genusyrsel och normuppror” läses intensivt under dagarna (den är skitbra och gratis för medlemmar, köp den!). Jag har skrivit två blogginlägg. Det är ju ändå en hyfsad start på uppdraget!

Hej!

Och med den hälsningen inleder jag min nya blogg. Det är den nya, inte en gammal. Men jag har haft ett flertal tidigare. Där jag skrivit kanske ett eller två inlägg och sen tröttnat. Men nä. Nu är det allvar!

Jag tänker mig att bloggen ska fokusera på mitt arbete i Vårdförbundet avdelning Skånes styrelse. Just nu är där inte mycket arbete för min del, eftersom jag fortfarande bara har lärt mig kanske en tiondel av systemen vi har, så det är de fem styrelseledamöter som är kvar sedan före valet som gör jobbet. Jag hänger mest på. Och agiterar. För det är väl agitationen som gör att vi tar oss till en styrelse i ett fackförbund.

Eftersom jag inte har så mycket om styrelsearbetet att säga just nu, tänkte jag med detta första inlägg presentera lite vem jag är. Och vad som tar upp min tid när jag inte sitter på kansliet och agiterar.

Per Bengtsson heter jag, född och uppvuxen i Munka Ljungby utanför Ängelholm. Jag började utbilda mig till sjuksköterska vid 22 års ålder, och har burit denna yrkestitel med stolthet i sex år (från 25 års ålder då, dvs att jag är 31 år gammal idag…) Jag fastnade i Lund efter utbildningen, och numera bor jag i Lomma, eftersom jag och min underbara fru flyttade dit. Vi bor där med vår underbara son som inte ens har fyllt en månad. Och då kom vi till det där vad jag sysslar med när jag inte sitter och agiterar… då lyssnar jag på min sons agitation för mer mat och torrare blöjor. Ibland tycker han dock att jag är bra långsam, och ska hålla på och pussas och kramas istället för att slänga över honom till sin mamma så han kan få käk.

Vi har barnkläder och barnstrumpor över hela huset. Soptunnan som töms varannan vecka är full med blöjor efter några dagar, så vi har börjat lämna över skräppåsar till hans mormor och morfar istället. Hans mormor kommer för övrigt flera gånger i veckan och städar åt oss, vilket är underbart, men en halvtimme efter att hon har gått så är allting utspritt över hela huset igen.

Jaja, väldigt gulligt och sött, nu föll vi från ämnet. Men en nybliven förälder kan ju prata om sitt barn hur länge som helst. Sedan två veckor tillbaka, mer exakt sedan årsmötet på Vårdförbundet avdelning Skånes årsmöte 23/10 2013 är jag förtroendevald som styrelseledamot i just denna avdelning. Och därmed ska jag vara med och arbeta fram hur vi ska få arbetsgivarna runt om i Skåne att kunna lönesätta våra fyra yrkeskategorier korrekt, att förstå att det inte går att arbeta treskift utan viloperiod, och inse konsekvenserna av att ta beslut över huvudet på oss anställda. Fortsätt läsa min blogg för att se hur jag lyckas!