Ooops, i did it again

Det har så här långt varit en klantvecka för tjänstemännen som sitter på styrposterna för landets Sjukvård. I tisdags briljerade kommunikationsdirektören på Sahlgrenska den undermåliga städningen på sjukhuset med uttalandet ” även om sjuksköterskor har mycket att göra, så kan de ju inte hoppa över städningen” (ej direkt citerat, dock endast förkortat). Nä, såklart. Jag tycker det är likadant på staberna på sjukhusen. Även om HR har en massa ärenden, så kan man ju inte tolerera att de inte tvättar fönster. Dagen efter bad denne direktör om ursäkt. Jag gillar inte den typen av ursäkter. Av anledningen att han inte gör något åt problemet. Det finns fortfarande inga lokalvårdare som sköter städningen. Och även om han nu bad om ursäkt, så är signalen att sjuksköterskor och undersköterskor ska stå och skrubba toaletten. Därefter ägnar vi oss åt patientnära vård. Och det känns väl bra som infektionskänslig patient, att bli omhändertagen av någon som minuten innan stod och skrubbade toaletten. Bara för att vi har en titel som slutar på ”skor”, betyder det inte att vi då också ska städa, laga mat, klippa hår, sitta i kassan unt so weiter. Bli medveten om genus, snälla.

Nästa klantpoäng får mina egna arbetsgivare. Kompetensansvarige i Region Skåne som ska försvara att man använder sig av bemanningsföretag för att bemanna akutmottagningarna. Då måste man ha lite bakgrundsfakta: Nyutexaminerade sjuksköterskor i Skåne blir erbjudna 24-25000 kronor om man får en anställning i kommunal verksamhet. I regionen erbjuder man 22 000 kr, och då får man dessutom in klausulen att man ska arbeta dag, kväll och natt, utan någon egentlig begränsning på frekvensen. Dessutom får man ofta arbeta i över ett år under de här förhållandena innan det blir tal om att få en tillsvidaretjänst. När man använder sig av bemanningsföretag kommer personal in och har en lön som ibland är dubbelt så hög, utan krav på lokalkännedom eller verksamhetsrutiner. Såklart sticker detta i ögonen på befintlig personal, men framförallt visar det ju att det finns pengar. Kompetensansvarig svarar då att det ju är bemanningsföretagen som sätter lönen, det är inget hon kan hjälpa. Nä, det har du ju rätt i. Men i min värld så måste ju regionen betala mer än 22000/anställd i bemanningsföretaget, annars skulle ju detta rimligen gå i konkurs!

Sen lägger hon till det lilla checka, att nyutexaminerade faktiskt måste vara ödmjuka inför den lönen som Regionen har satt. Ödmjuk. Haha. Hur långt ner i sanden finns de ögonen? Hallå…… Det finns ju inte tillräckligt med personal! Ni vädjar till att vi ska vara schyssta mot regionen. Samma region som inte lyssnat när vi nu har slagit larm i två års tid om problemen med rekryteringen.

Det tredje klantpoänget får jag. För att introducera passerad morot som smakupplevelse till min son. Det var så äckligt att han klöktes.  Förlåt Älskling. Jag ska hålla mig till majs, ärtor, gröt och banan.

Det fjärde ponäget får också jag. Jag påstod med glädje och stolthet att damfotboll har blivit så accepterat i samhället, att fotbolls-VM för damer är lika stort som vanligt fotbolls-VM. Jag är en tvättäkta skitstövel. Alla kunde iallafall se hur röd jag blev i ansiktet av skam när jag fick påtalat vad jag faktiskt hade sagt. Jag kan inte göra det ogjort. Men jag ska innerligt försöka att aldrig mer kalla något för vanligt. För det är ett ord jag ogillat under flera år. Sen använder jag det själv. Dessutom i en jämförelse mellan könsbaserade idrottsgrupper. 

Klant.

Peka med hela handen?

Jag går just nu på moln. Mina styrelsekollegor som kandiderar till förbundsstyrelse, riksdag och allt vad vi siktar på kan inte matcha det här. Igår blev jag nominerad till ersättare som fanbärare i Lomma Arbetarekommun. Och för min del finns det knappt finare och mer hedervärt uppdrag just nu. Jag kommer att bära fanan alla vakna timmar. Jag kommer sova med den under huvudkudden. Nä, riktigt så är det ju inte, det handlar ju om första maj. Men i mitt sinne, bär jag den konstant. Och som alla vet... Vårdförbundet är partipolitiskt obundet. Det är jag som är färgmässigt bunden. Och det finns andra politiska strömningar hos personerna i vår styrelse.

Det brakade loss vid sjukhuset i Lund förra veckan. Arbetsgivaren på intensivvård och post-operativa enhet sätter sina planer i verket och har för avsikt att tvinga in samtliga anställda på treskiftsarbete. Jag har ju nämnt det tidigare eftersom jag refererade från en central förhandling jag var med i angående detta. Det var inte mycket av en förhandling, eftersom arbetsgivaren redan hade bestämt sig. Vi förhalade det några veckor i och med att vi påkallade förhandling men i slutändan förstår jag nu att det hade kvittat. Alla de punkter vi diskuterade där, och som man avsåg ha i beaktan brydde man sig senare inte mycket om. I stället för en sund modell som bygger på att de anställda ska ha inflytande och få någonting för att man går med på att ändra din arbetstid och anställningsförhållanden kör man nu med hårda raka puckar. Arbeta dygnet runt, eller dra. Era femton eller tjugo år som anställda här betyder ingenting längre. Vi bestämmer. Vi pekar med hela handen. Arbetsgivarens tillvägagångssätt en är något som vi nu hanterar via ombudsmännen i Avdelning Skåne, så sista ordet är inte sagt. Men arbetsgivaren har som sagt visat att man är inte intresserad av att diskutera saken över huvud taget. Så här blir det hårt mot hårt. Vatten mot eld. Jord mot luft.

Vad betyder att peka med hela handen? För som arbetsgivare kvittar det väl om man pekar med ett finger eller hela handen. Det jag tänker mig med hela handen är att man samtidigt ger någon en örfil när man ändå har handen öppen. Och hur trevligt är det att peka överhuvudtaget? Vad händer med den dialogmodell som de flesta av oss faktiskt får tränat från den stund vi börjar ha önskemål? Pekmodellen är dessutom något som inte är kutym bland de flesta av landets arbetsgivare, utan jag tror att den är ganska förbehållen till enstaka chefer inom slutenvården. Och det är de enstaka som faktiskt är ganska dåliga chefer. Och för att förtydliga vilka det är som är dåliga chefer går jag tillbaka till att säga att det är de som pekar med hela handen.

Nä, tacka vet jag fackliga organisationer. Vi må sätta stopp med hela handen. Men sen sträcker vi i regel fram den, för att sätta oss vid förhandlingsbordet. Nu provocerar jag säkert alla företagare som läser denna blogg. För vi är ibland jäkligt tradiga. Men vi är en tradighet som inte pekar, bara bromsar.

Rost sover aldrig

Stora snöbollar regnade ner från himlen när jag vaknade i morse. Det är så februari är. Men några sidor fram i kalendern ser jag ord som Vårdagjämningen, våffeldagen och Marie Bebådelsedag. Och det betyder vår. Det tog mig för övrigt ganska många år innan jag förstod vad Marie Bebådelse betydde. Jag minns när jag kom på det, för jag jobbade på träningsskolan i Klippan då och när barnen läste almanackan den dagen frågade jag om någon visste vad Marie Bebådelsedag var, och efter ett oroligt öga mot mig från lärare lade jag ihop 25 mars plus nio månader och pang så förstod jag själv innebörden av uttrycket. Lite kuriosa. Religionsporr om man vill kalla det så.

Vi har nu officiellt sjösatt den nya organisationen i Avdelning Skåne. En av anledningarna är att vi enligt mätningen ”Nöjd medlemsindex” från Novus är sämst. Man kan kortfattat låta folket från "Hata Göteorg" sägat så här:

Vi är den avdelningen där medlemmarna är minst nöjda. Man saknar framförallt närheten till förbundet. Och då måste vi förändra oss. Vi måste sluta hålla oss inom "the comfort zone". Vi måste våga utmana. 

Jag gillar när folk är kritiska. Det finns ingenting som är så tråkigt som när alla lutar sig tillbaka och säger att vi är så bra. Nu har vi gjort allt man kan göra.

Nope

Jag tänker inte stå still. Vi kommer aldrig att nå ett mål, om vi har för avsikt att stanna där. Nä, då måste vi ta sats till nästa våning. Lenin sa efter ryska revolutionen något i stil med ”jag vet inte riktigt vad jag har gjort, men vad jag vet är att det jag gjort var möjligt att genomföra”. Och så måste nog alla tänka lite då och då. Vi ska inte vara så rädda att borsta av oss smutsen från ryggen för att kasta oss i snödrivorna. Det enda vi verkligen kan förutsäga det är, att om vi inte förändrar så kommer världen alltid att se likadan ut. Så även om det finns en hel del oro i vissa led hos våra förtroendevalda ute på expeditioner i denna ändringen, så kommer nyanserna på Vårdförbundets logga kanske skimra med ett lite fräschare ljus några år, för att sedan bli matt igen. Och då måste vi återigen kasta oss i snön.

På väg mot nordost

Det här börjar jag skriva på tåget, någonstans mellan Höör och Hässleholm. Jag är på väg till Kristianstad, för att sitta och arbeta på Vårdförbundets expedition där. Vi i styrelsen vill gärna komma närmre våra förtroendevalda ute på sjukhusen, och detta är ju ett sätt. De som sitter på expedition har väl i och för sig lite lättare linje att komma i kontakt med oss, men ofta blir det mailkonversationer och telefonsamtal och det är ju så fruktansvärt opersonligt.

Vårdförbundets kongress börjar närma sig, anmälningsblanketten trillade in häromdagen i brevlådan. Det blir intressant att se hur den utvecklar sig, en av de stora frågorna skulle varit en organisationsförändring, men båda förändringsförslagen har dragits tillbaka från förbundsstyrelsen. Det kommer att utses en ny styrelse i förbundet, och här vet jag att min avdelningsordförande har arbetat hårt i den nationella valberedningen med att intervjua kandidater och få fram bra förslag. Än så länge är inte nomineringstiden ute, och det finns ännu inga färdiga förslag från valberedningen på nya ledamöter. Som jag har tjatat om innan, så finns det fyra motioner skrivna av mig själv, och de kommer såklart att få såväl styrelsens, som kongressens bifall… Jag är en obotlig optimist.

Annars botar jag fortfarande huvudvärken från gårdagens mailkonversation med en arbetsgivarrepresentant i en av mina kommuner, som enträget påstår att andra förbund i TCO har förhandlingsmandat för Vårdförbundet. Nej. Nej. Nej. Det har de inte säger jag och får till sist röda ögon och sprutar eld. Men jag lugnar mig fort, och ändrar till en mycket trevligare ton när jag hoppar till nästa mail och bjuder in en ny förtroendevald skolsköterska till introduktion. Och det är i sådant arbete, i kontakt med andra förtroendevalda och medlemmar som jag finner styrka.