Mot varmare tider

Solen skiner över Malmö idag. Jag firar två veckors cyklande mellan hem och jobb. Det gör fredagen ännu bättre, eftersom jag vet att baken får vila sig två dagar nu…

I morse när jag öppnade mailkorgen hade jag 17 olästa meddelanden. Detta har hänt sen jag stoppade undan telefonen kl 20 igår fram till och med kl 8 i morse. Puh. Men jag har lyckats gå igenom allting.

Idag ska jag sitta på samverkan. Jag hoppar in som dagens ersättare på ett stadsområde i Malmö. Normalt sett gör vi inte så, för representation ska ske med förtroendevald från verksamheten, men denna gång är det en fråga vi verkligen behöver bevaka och den ordinarie fick förhinder. Så nu får jag se lite verklighet in action igen. Jag har inte suttit på samverkan sedan 2010 tror jag. Men om jag nu inte lyckas åstadkomma någonting, så kommer jag i alla fall att ha konkreta exempel i mina diskussioner med de styrande om hur vi tycker att samverkan fungerar. Så det är ju något av en ”win-win situation”.

Sen hoppas jag att var och en som läser detta kommer att ha röstat kl 20 på söndag. Det är ett måste att vi får ett demokratiskt styre i Europa. Det är ytterst viktigt att styret kräver lika villkor för alla Europas medborgare. Det är oerhört viktigt att styret erkänner kvinnans rätt till sin egen kropp, det vill säga att alla kvinnor har rätt till abort. För det blåser iskalla vindar i Europa som vill inskränka på dessa för oss självklara rättigheter. Vi behöver ett Europa som utgår från vetenskap och humanism. Inte ett Europa som utgår från vidskepelse och fördom. Så låt de varma strålarna beröra oss alla när vi vaknar den 26 maj!

Kassa löner

Då kom utvärderingen av årets lönerevisioner för Vårdförbundets medlemmar runt om i landet upp på etern. Det är ingen höjdarläsning för oss på södra sidan Hallandsåsen. Knappt tre procent har vi fått, och i kronor mellan 8-900 kr. Varför blir det då så här, kan man fråga sig?

Det finns flera svar. Jag ska berätta bakgrunden och ett och annat svar.

Vi, Vårdförbundets medlemmar, anser att vi ska bli lönesatta efter kunskap och kompetens. Det ska finnas ett tydligt samband mellan lön, motivation och resultat. Detta är grunden för individuell lönesättning. Det är en stor fördel för en arbetsgivare att ha ett sådant här avtal, eftersom man har oändliga möjligheter att planera sin verksamhet och ha personal som stannar kvar på arbetsplatsen. Men förutsättningen är ju att man ska vilja någonting med sin verksamhet. Och de siffror som jag läser idag visar entydigt på att Region Skåne vill inte någonting med sin verksamhet. Man står dövörad inför den personalomsättning som ökat drastiskt senaste året. Man blundar för studenternas krav för en rimlig ingångslön. Och man skakar på huvudet när vi försöker peka på vikten av att utnyttja legitimerad personals kompetens och funktion. Och om jag nu ska kliva av från stolen som facklig företrädare och prata som medborgare i Region Skåne, så blir jag riktigt rädd. För hur vill jag att jag ska bli omhändertagen när jag blir inlagd på sjukhus? Är det inte någonstans där det grundläggande i att betala skatt ligger? Att jag vet att när jag far illa så har jag ett skyddsnät av kunnig, humanistisk och engagerad personal, som utgår ifrån mitt bästa?

Sjuksköterskor i Region Skåne och hela Sverige är felvärderade. I Skåne säger man sig vilja komma till stånd med jämställda löner. Tittar vi på årets löneöverläggning som Vårdförbundet valt att inte skriva på, eftersom vi är gravt oeniga med regionen, så säger arbetsgivaren att man med dessa knappa 3 procent tar ett bra steg mot att jämna ut skillnaden i könslönen. Räknar man på det, så är det tvärt om. Skillnaden ökar. Men det vägrar man lyssna på, istället pekar man på sina egna siffror.

Återigen blir jag faktiskt rädd som medborgare. Hör man inte ropen inom de egna verksamheterna? Hur länge går det att hålla sjukvården bemannad om man inte gör arbetsplatsen attraktiv? Med attraktiv kan menas mycket, men lön är faktiskt en ganska viktig huvudingrediens. Och det blir än viktigare när det idag finns så stora problem på vårdinrättningarna i Skåne, där de andra ingredienserna, arbetsmiljö, arbetstid och dåliga anställningsavtal blir kryddor i soppan.

Två ord kvar att skriva.

Skärpning arbetsgivare!

Medlemsaktivism

Nja, jag är lite mör. Inte direkt träningsvärk, men lite stelt är det när jag ska lyfta mig. Det blev en tid på 27:42 på gårdagens blodomlopp. Och nej, inte på milen… Jag höll mig till de fem kilometern. Jag är inte riktigt i den form jag önskar. Alla vi som sprang från kansliet är dock väldigt nöjda med var och ens insats.

Idag håller jag på och härjar i Malmö Kommun, och jag ska till andra sidan stan i eftermiddag för medlemsmöte. Också ska jag fortsätta tänka. 

Jag tänker fortfarande på medlemsaktivism (fortfarande… ni som läst förar inlägget förstår. Det var ju kongressens röda tråd…). Vi har en uppsjö av just medlemsaktivism. 25K-rörelsen, barnmorskeupproret med mera. Vill du förändra din arbetsplats, så gör det. Det är hos er makten ligger. Förra veckan fick jag ett mail från en medlem som larmar om mycket dålig arbetsmijö. Medlemmen vill att det ska lyftas, chefen närmst arbetsplatsen får inte gehör för sina äskanden uppåt. Det är en evig diskussion om fysiska platser, beredskapsläge och externa patienter. Överbeläggningar har blivit standard. Och överbeläggningar är man inte utrustad i bemanningen för. Så vad gör man?

För det första gör man helt rätt i att kontakta Vårdförbundet. Vi har en organisation som står beredd att höra medlemmarnas historia. Vi lyfter frågan om att detta är ett stort problem inom flera av regionens arbetsplatser. Men det är medlemmarna själva som måste säga vad man vill ha för förändring. Man måste säga det till varandra, till oss, till sig själva. Då står vi samlade, och då är vi starka. Arbetsplatsen står samlad och förbundet backar upp er. Tillsammans sprider vi budskapet.

Woho… Now THAT’s what i call facklig solidaritetJ

Kongresstider

Nä, nu kickar vi loss igen. Jag har haft så in i helsikes mycket att göra sista månaden, eller är det månaderna??? Och när jag inte har gjort något har jag behövt tänka. Men nu är det väl dags för ett inlägg här.

Vårdförbundet hade kongress förra veckan. Så jag tog med familjen som fick göra huvudstaden på egen hand medan jag, tillsammans med 189 andra kongressombud låste in oss på Radissons kongresscenter (ni vet kanske det där glashuset mellan centralen och stadshuset). Så, för er oinvigda, vad är det vi gör på en kongress då? Jo, här lägger vi fram frågor som vi ska prioritera under kommande fyra år. Vi har också beslutat om ny förbundsstyrelse, där bland annat Susi Nilsson som till vardags är vice ordförande i vår avdelning Skåne kom in, (grattis, grattis Susi!). Vi har slagit fast en ny stadga för förbundet, där stora ändringar bland annat är nytt förfarande vid tecknandet av centrala avtal, konfliktbeslut och avdelningsstyrelsernas storlek. Framför allt så har rollen för den förtroendevalda närmst arbetsplatsen stärkts. Och stödet ska bli självklart för såväl den förtroendevalde på arbetsplatsen som alla medlemmar som söker fackligt stöd. Medlemsaktivism är en tråd som löper i den nya stadgan och organisationen. Och det kommer att bli bra. Så detta är alltså vad jag gjorde medan Sixten var och levde loppan på Vasamuséet och hälsade på Estelle och Leonore på slottet.

Och nu är det tebax till kansliarbetet. Jag ska ägna mig lite åt våra medlemmar i mina kommuners problem, jag ska springa blodomloppet och jag tänkte lägga fram lite förslag på just medlemsaktivism. Hur vi vågar ta språnget att gå som passiva medlemmar till att faktiskt våga säga ifrån till ledning, omvärld och kollegor hur vi vill att vården ska se ut. Hur våra villkor ska respekteras, och hur våra löner ska utgå från det vi gör, det vi är och framförallt hur vi gör. Och det måsta komma såväl från förbundsstyrelse som avdelningsstyrelse, från förtroendevald som passiv medlem.

Kolla in nedanstående film för fyra scenarion om hur vården kan se ut 2025.