Tillbaks till tangentbordet

Okej, det är nog dags att uppdatera den här bloggen… Mitt liv har varit fyllt av andra uppgifter, både på arbetstid såväl som på fritid. Min lille son har haft tandbekymmer. Bekymmer i den form att han har fått två stycken, vilket håller honom syselsatt på nätterna. Han har även haft sin första förkylning den lille stackaren. Någonstans gick han även en kurs i dramatik, för hans hostningar hade platsat i vilket avsnitt av Cityakuten som helst. Men det börjar bli bättre. Stor har han blivit. När jag började den här bloggen var han över en decimeter kortare. Och ett antal kilo. Jag ska på massage idag, vilket är välbehövligt efter att jag sprungit runt och burit på den lille muskelknutten i tid och otid. Men, men… Till den vårdpolitiska världen. Vad händer egentligen?

Ja. Det har ju varit en tid med löneöverläggningar på olika håll i Skåne. Det tar sin lilla tid att hänga med på dem. Många gånger möts vi av väldigt fina ord, men jag kan väl tycka att när det väl kommer till kritan så är det inte tillräckligt resultat. Vi har ett överläggningsprotokkoll som säger att vi ska lönesättas utefter vår kompetens och yrkesansvar. Vi är överens om att det inte ska vara skillnad på manligt och kvinnligt dominerade yrkesgrupper. Men när vi sen stämmer av så är det i regel hundralappar vi räknar, och med så låg löneutveckling kommer vi inte att komma ikapp i jämställdhetslönerna.

Det har också varit en tid med diverse enskilda medlemsärenden. Jag vill bocka av dem, en efter en, med framgång efter framgång. Så är det dock inte alltid. Ibland tvingas vi acceptera olika omständigheter och låta oss bli styrda av arbetslivets regelverk. Eller kanske inte acceptera, mer tolerera. Är jag och medlemmen överens, så vill jag driva mitt ärende till dess att det verkligen inte går. Det första jag berättar när vi driver, det är vad vi har att förlora. Är medlemmen då med på banan så fortsätter vi. Lite som i sista sagan om ringen filmen. När Rohanfolket ställer upp sig mot Mordors styrkor och skriker ”deeeeaaaath”. Så vill jag driva mina ärenden. Som att jag inte har något att förlora, bara vinna. Men jag är kanske en hopplös romantiker. Men jag vill tro att med politiken har vi fritt spelrum att argumentera. Då ser jag lagar mer som rekommendationer. Och när vi inte kan driva det längre lämnar jag över till ombudsmännen som istället kan lagen, och förhåller sig till den. Och då får jag ställa mig bak i ledet och lyssna på de kunniga.