Peace, love and christmas

Så var den här i år igen, Julen. Jag sitter på ett relativt tomt kansli, alla anställda har semester och vi är två förtroendevalda som sitter och tar emot de så kallade akuta ärendena. Det är väl en definitionsfråga vad ett akut ärende innebär, men för vår del handlar det framför allt om ärenden som måste framställas gentemot arbetsgivare inom en viss tidsram. Och tiden är det lite ont om ibland, när vi har en sådan julhelg framför oss, med en massa röda dagar.

Jag har en massa önskningar till jul. Jag önskar mig:

- Att min son fortsätter frodas och får ett bra första helår (dvs hela året 2014, nu har han ju bara funnits i 1/6 år)

- Att min fru ska fortsätta vara helt underbar

- Att Vårdförbundets medlemmar slutar att arbeta ihjäl sig

- Att åtminstone en av mina motioner till Vårdförbundets kongress går igenom

- En potatispress

Ja, det är ett axplock. Och jag vill att Sverige slutar vara så jäkla kallt. Jag pratar inte om vädret, utan klimatet senaste året. Jag är så otroligt trött på allt hat runt omkring. Jag är trött på att varje gång jag läser en kommentar på en nyhetsartikel på t ex sydsvenskan bara se hat och avsky gentemot mina medmänniskor. Jag är också sjukt trött på rasism, främlingsfientlighet, antifeminism, ja på alla som tvunget måste hata så enormt mycket. Och på alla som blir så fruktansvärt kränkta av att andra försöker hävda sina rättigheter.

Och jag vill att Timbuktu är julvärd nästa år.

Ha en underbar jul alla. Om jag inte uppdaterar i mellandagarna (för nu har jag snart semester), ha ett gott nytt år också.

Det havererade i etern

Ja, bättre system än så här har vi inte. Jag pratar så klart om gårdagens totala nätverkshaveri inom Vårdförbundet. Varken telefoner, mail eller hemsida fungerade. Jag gick hem tidigare för att jag ju kunde arbeta bättre hemifrån, men väl där kom jag ju på att jag inte kan göra något ändå, eftersom hemsidan och min mail inte fungerade där heller. Jaja, så kan det vara. Jag sitter som tillgänglig förtroendevald idag och imorgon, så jag får rensa upp medlemsärendena själv, men det verkar inte vara någon större anstormning. Skönt. Det betyder att de flesta av medlemmarna ser ut att gå mot en lugn och fin julhelg.

Dock gäller det inte alla. Även om det ser lugnt ut just nu, så har vi flera ärenden igång som inte tar paus under julhelgen.

Det handlar till exempel om medlemmar som är sjuka och arbetsgivaren försöker göra sig av med problemet. Det kan göras på olika sätt. Man kan försöka köpa ut personen och man kan försöka mobba ut personen. Vissa är lagliga och vissa är olagliga. Man kan också försöka att se till att ens anställda blir frisk och kan anpassa arbetssituationen så man arbetar under hälsosamma förhållanden, under sina egna förutsättningar. Det sista är dock mer sällsynt förekommande för tillfället.

Det kan handla om anställningar, uppsägning och förändring av arbetsuppgifter. Vid årsslutet ser arbetsgivaren ofta över sin organisation och ser behov av att förändra. Det gör arbetsgivaren med sin rätt att leda och fördela arbetet. Det vi gör är att se till att man gör det på rätt sätt, följer de regler som är uppsatta för förfarandet. Och försöker påverka arbetsgivaren att göra förändringen på sådant sätt att det gynnar våra medlemmar.

Sen har vi en massa andra frågor som OB-ersättning under julhelgen, uttag av semester, skyldigheter vid beordring med mera. Sådant går rätt så fort att svara på. 

Och mellan alla dessa frågor sitter jag och går igenom Vårdförbundets förslag till ny organisation. Jag går igenom kallelser till löneöverläggningar som börjar komma in från kommunerna inför 2014. Och så bloggar jag ju…

Hela Sveriges golfrunda

Det verkar inte bli någon vit jul i år. Regnet blaskar och plaskar. Kan väl kvitta, vi har haft fina jular senaste åren tycker jag. Julkänslan har dock fått en ny början senaste åren, för när musikhjälpenveckan sätter igång då vet man att det snart är jul. Vilket får mig att tänka på en golfrunda, som kammades hem av Navid Modiri under förra veckan. Hans motpart på de aderton hålen är ingen annan än Sverigedemokraternas partiledare. Vem som får mest i handikapp skiter jag i. Navid har redan vunnit. För han står upp för sina ideal. Och mina. Och 90 % av Sveriges övriga befolkning.

Jag har mitt uppdrag i en partipolitiskt obunden organisation. Därmed inte sagt att jag inte kan ta ställning. Och denna bloggen är min privata, och i den skriver jag vilken ställning jag tar. Jag tar ställning emot ett parti med företrädare som, istället för att använda sig av de svenska demokratiska traditionerna som finns, använder hot och våld för att nå sina mål. Dessa företrädare skulle kunna bli min motpart i en förhandling mellan förbundet och arbetsgivaren. Vad händer när vi ställer oss oeniga? Hängs vi ut på Avpixlat med namn och personnummer då? Kastar de stenar genom fönstret till mitt kontor eller mitt hem? För så arbetar partiet idag. Och det finns ingenting som säger att det blir annorlunda om partiet skulle få makt. Tvärtom, så är det så det sannolikt kommer att bli. Vi kommer att få se förslag om att arbetsgivaren har anställningskriterier som särskild hudfärg, särskild religion, och särskild härkomst. Tänker jag acceptera det? Nej. Jag vet faktiskt inte hur jag gör om ett sådant parti blir invalt som maktfaktor i ett område där jag sitter som arbetarrepresentant. Det är här som rädslan kommer fram. Och så är det. Partiet styr med rädslan som maktfaktor.

Det jag vet är att efter Navid Modiris initiativ att ta en golfrunda, så tänker jag följa i hans fotspår och ständigt stå upp för mina ideal. Jag tänker bemöta partiets åsikter vid kaffebordet, på julmiddagen, på busshållplatsen, på gympasset.  För jag vägrar låta de tio procenten tro, att de talar för mig. För jag tror på kärlek och demokrati, precis som 90 % av Sveriges befolkning. 

Join me please.

Tillsammans står vi starka

Vilken tuff vecka det blev! Medlemsmöte, löneöverläggningar, you name it. Bloggen fick hamna på efterkälken igen. Men den kan ju inte vara prioriterad i det här läget.

Veckans tema har gått ganska mycket i att motivera oss medlemmar att sätta sin tro till den fackliga kampen. Jag har haft samtal från ett par förtroendevalda som motarbetas från flera håll. Att vi blir motarbetade av arbetsgivaren är inget ovanligt, och inget särskilt oväntat heller. Men det borde det vara. Arbetsgivaren borde förstå hur viktigt det är för verksamheten att man har representanter från personalgrupperna för att denne ska få en bild av hur arbetet fortgår. Eller är det helt ointressant för en chef hur personalen mår? Är det oväsentligt när man har verksamhetsansvar att lyssna på personalens förslag till förnyelser i arbetet? Är det utan värde att få höra att personalen faktiskt ibland tycker att arbetet går väldigt bra och att omorganisationen kan vänta några år?

Det är tungt att sitta med en motpart som hela tiden misstänkliggör en, och lägger prestige i beslutsförfarandet.

Ännu tyngre är det när medlemmarna vi företräder inte backar upp sin förtroendevalde. Ni som är medlemmar och har det tufft på arbetsplatsen, blir det inte bra mycket jobbigare om ni hela tiden måste påminna er om att facket inte kan göra något åt er sak?

Facket är vad medlemmarna gör det till. En förtroendevald på arbetsplatsen har ingen makt om inte medlemmarna tror på den, stöttar den och lyssnar på den. Nyckelordet jag vill förmedla är solidaritet. På arbetsplatser där man har en stark sammanhållning kollegorna emellan finns ofta en starkare tro på den fackliga verksamheten. Där alla medlemmarna står bakom sin förtroendevalde när den framför våra åsikter kan vi faktiskt förändra. Arbetsgivaren står ganska ensam där man har en personalstyrka på femton personer mot sig. Tänk på det nästa gång du förringar din fackligt förtroendevald.

För varje gång vi ger upp dör en del av kärnan i den fackliga verksamheten. Bjud inte arbetsgivaren på det.

Arbetet är mycket roligare med solidaritet.

Jodå, jag är kvar här ute...

Det har stått still på bloggen. Det finns två enkla förklaringar. Måndag och tisdag hade vi i styrelsen planeringsdagar tillsammans med de anställda på kansliet vilket innebar att jag inte var på kontoret på dessa dagar. Istället satt jag i just planeringsdiskussioner om den nya organisationen inom avdelningen. Vill man, så kan man se bilder från denna på avdelning Skånes facebooksida. Den andra förklaringen till stiltjet är att jag de två dagarna efter de två första dagarna var allvarligt förkyld.

Men, nu är jag tillbaks på benen så här sista dagen på veckan. Det var skönt att jag var krasslig just denna veckan, för jag hade minsann inte hunnit nästa vecka. Då börjar jag med att vara tillgänglig förtroendevald på kansliet (förkortas TGF), vilket innebär att jag är den som ni medlemmar vänder sig till den dagen med olika frågor. Samma eftermiddag ska jag på medlemsmöte på min egen arbetsplats, Ortopeden i Lund. Dagen efter har vi styrelsemöte och på kvällen ska jag på medlemsmöte om arbetstidsavtal i Trelleborgs kommun. Både onsdag och torsdag ska jag sitta och prata lön med två olika arbetsgivare. Däremellan har jag två medlemsärenden som jag ska försöka avsluta med positivt resultat. Puh. Tur man tycker arbetet är roligt.

På söndag är det andra adverb.

(uttrycket har jag snott från en julkalender, vilken då? Tävla i kommentarsfältet)

Glöm inte släcka ljusen.