Mot varmare tider

Solen skiner över Malmö idag. Jag firar två veckors cyklande mellan hem och jobb. Det gör fredagen ännu bättre, eftersom jag vet att baken får vila sig två dagar nu…

I morse när jag öppnade mailkorgen hade jag 17 olästa meddelanden. Detta har hänt sen jag stoppade undan telefonen kl 20 igår fram till och med kl 8 i morse. Puh. Men jag har lyckats gå igenom allting.

Idag ska jag sitta på samverkan. Jag hoppar in som dagens ersättare på ett stadsområde i Malmö. Normalt sett gör vi inte så, för representation ska ske med förtroendevald från verksamheten, men denna gång är det en fråga vi verkligen behöver bevaka och den ordinarie fick förhinder. Så nu får jag se lite verklighet in action igen. Jag har inte suttit på samverkan sedan 2010 tror jag. Men om jag nu inte lyckas åstadkomma någonting, så kommer jag i alla fall att ha konkreta exempel i mina diskussioner med de styrande om hur vi tycker att samverkan fungerar. Så det är ju något av en ”win-win situation”.

Sen hoppas jag att var och en som läser detta kommer att ha röstat kl 20 på söndag. Det är ett måste att vi får ett demokratiskt styre i Europa. Det är ytterst viktigt att styret kräver lika villkor för alla Europas medborgare. Det är oerhört viktigt att styret erkänner kvinnans rätt till sin egen kropp, det vill säga att alla kvinnor har rätt till abort. För det blåser iskalla vindar i Europa som vill inskränka på dessa för oss självklara rättigheter. Vi behöver ett Europa som utgår från vetenskap och humanism. Inte ett Europa som utgår från vidskepelse och fördom. Så låt de varma strålarna beröra oss alla när vi vaknar den 26 maj!

Kassa löner

Då kom utvärderingen av årets lönerevisioner för Vårdförbundets medlemmar runt om i landet upp på etern. Det är ingen höjdarläsning för oss på södra sidan Hallandsåsen. Knappt tre procent har vi fått, och i kronor mellan 8-900 kr. Varför blir det då så här, kan man fråga sig?

Det finns flera svar. Jag ska berätta bakgrunden och ett och annat svar.

Vi, Vårdförbundets medlemmar, anser att vi ska bli lönesatta efter kunskap och kompetens. Det ska finnas ett tydligt samband mellan lön, motivation och resultat. Detta är grunden för individuell lönesättning. Det är en stor fördel för en arbetsgivare att ha ett sådant här avtal, eftersom man har oändliga möjligheter att planera sin verksamhet och ha personal som stannar kvar på arbetsplatsen. Men förutsättningen är ju att man ska vilja någonting med sin verksamhet. Och de siffror som jag läser idag visar entydigt på att Region Skåne vill inte någonting med sin verksamhet. Man står dövörad inför den personalomsättning som ökat drastiskt senaste året. Man blundar för studenternas krav för en rimlig ingångslön. Och man skakar på huvudet när vi försöker peka på vikten av att utnyttja legitimerad personals kompetens och funktion. Och om jag nu ska kliva av från stolen som facklig företrädare och prata som medborgare i Region Skåne, så blir jag riktigt rädd. För hur vill jag att jag ska bli omhändertagen när jag blir inlagd på sjukhus? Är det inte någonstans där det grundläggande i att betala skatt ligger? Att jag vet att när jag far illa så har jag ett skyddsnät av kunnig, humanistisk och engagerad personal, som utgår ifrån mitt bästa?

Sjuksköterskor i Region Skåne och hela Sverige är felvärderade. I Skåne säger man sig vilja komma till stånd med jämställda löner. Tittar vi på årets löneöverläggning som Vårdförbundet valt att inte skriva på, eftersom vi är gravt oeniga med regionen, så säger arbetsgivaren att man med dessa knappa 3 procent tar ett bra steg mot att jämna ut skillnaden i könslönen. Räknar man på det, så är det tvärt om. Skillnaden ökar. Men det vägrar man lyssna på, istället pekar man på sina egna siffror.

Återigen blir jag faktiskt rädd som medborgare. Hör man inte ropen inom de egna verksamheterna? Hur länge går det att hålla sjukvården bemannad om man inte gör arbetsplatsen attraktiv? Med attraktiv kan menas mycket, men lön är faktiskt en ganska viktig huvudingrediens. Och det blir än viktigare när det idag finns så stora problem på vårdinrättningarna i Skåne, där de andra ingredienserna, arbetsmiljö, arbetstid och dåliga anställningsavtal blir kryddor i soppan.

Två ord kvar att skriva.

Skärpning arbetsgivare!

Medlemsaktivism

Nja, jag är lite mör. Inte direkt träningsvärk, men lite stelt är det när jag ska lyfta mig. Det blev en tid på 27:42 på gårdagens blodomlopp. Och nej, inte på milen… Jag höll mig till de fem kilometern. Jag är inte riktigt i den form jag önskar. Alla vi som sprang från kansliet är dock väldigt nöjda med var och ens insats.

Idag håller jag på och härjar i Malmö Kommun, och jag ska till andra sidan stan i eftermiddag för medlemsmöte. Också ska jag fortsätta tänka. 

Jag tänker fortfarande på medlemsaktivism (fortfarande… ni som läst förar inlägget förstår. Det var ju kongressens röda tråd…). Vi har en uppsjö av just medlemsaktivism. 25K-rörelsen, barnmorskeupproret med mera. Vill du förändra din arbetsplats, så gör det. Det är hos er makten ligger. Förra veckan fick jag ett mail från en medlem som larmar om mycket dålig arbetsmijö. Medlemmen vill att det ska lyftas, chefen närmst arbetsplatsen får inte gehör för sina äskanden uppåt. Det är en evig diskussion om fysiska platser, beredskapsläge och externa patienter. Överbeläggningar har blivit standard. Och överbeläggningar är man inte utrustad i bemanningen för. Så vad gör man?

För det första gör man helt rätt i att kontakta Vårdförbundet. Vi har en organisation som står beredd att höra medlemmarnas historia. Vi lyfter frågan om att detta är ett stort problem inom flera av regionens arbetsplatser. Men det är medlemmarna själva som måste säga vad man vill ha för förändring. Man måste säga det till varandra, till oss, till sig själva. Då står vi samlade, och då är vi starka. Arbetsplatsen står samlad och förbundet backar upp er. Tillsammans sprider vi budskapet.

Woho… Now THAT’s what i call facklig solidaritetJ

Kongresstider

Nä, nu kickar vi loss igen. Jag har haft så in i helsikes mycket att göra sista månaden, eller är det månaderna??? Och när jag inte har gjort något har jag behövt tänka. Men nu är det väl dags för ett inlägg här.

Vårdförbundet hade kongress förra veckan. Så jag tog med familjen som fick göra huvudstaden på egen hand medan jag, tillsammans med 189 andra kongressombud låste in oss på Radissons kongresscenter (ni vet kanske det där glashuset mellan centralen och stadshuset). Så, för er oinvigda, vad är det vi gör på en kongress då? Jo, här lägger vi fram frågor som vi ska prioritera under kommande fyra år. Vi har också beslutat om ny förbundsstyrelse, där bland annat Susi Nilsson som till vardags är vice ordförande i vår avdelning Skåne kom in, (grattis, grattis Susi!). Vi har slagit fast en ny stadga för förbundet, där stora ändringar bland annat är nytt förfarande vid tecknandet av centrala avtal, konfliktbeslut och avdelningsstyrelsernas storlek. Framför allt så har rollen för den förtroendevalda närmst arbetsplatsen stärkts. Och stödet ska bli självklart för såväl den förtroendevalde på arbetsplatsen som alla medlemmar som söker fackligt stöd. Medlemsaktivism är en tråd som löper i den nya stadgan och organisationen. Och det kommer att bli bra. Så detta är alltså vad jag gjorde medan Sixten var och levde loppan på Vasamuséet och hälsade på Estelle och Leonore på slottet.

Och nu är det tebax till kansliarbetet. Jag ska ägna mig lite åt våra medlemmar i mina kommuners problem, jag ska springa blodomloppet och jag tänkte lägga fram lite förslag på just medlemsaktivism. Hur vi vågar ta språnget att gå som passiva medlemmar till att faktiskt våga säga ifrån till ledning, omvärld och kollegor hur vi vill att vården ska se ut. Hur våra villkor ska respekteras, och hur våra löner ska utgå från det vi gör, det vi är och framförallt hur vi gör. Och det måsta komma såväl från förbundsstyrelse som avdelningsstyrelse, från förtroendevald som passiv medlem.

Kolla in nedanstående film för fyra scenarion om hur vården kan se ut 2025.

På vift

Då sitter jag på tåget igen, det är nästan lättare att blogga här än på kansliet. Där är det en hiskeligt massa saker att hålla på med. Vi har dessutom varit ute och flängt allihopa i styrelsen denna veckan, så för den som varit på plats har det inneburit ganska mycket telefonstöd till de medlemmar som hört av sig. Men idag är det jag som är på vift, och jag siktar mig mot utkanten av Skåne, närmare bestämt Östra Göinge där jag har dagens ärende. Frågan är när jag kommer hem idag, för det är närmre två timmars restid. Och jag vill ju så gärna hem till Sixtis som precis har lärt sig rulla från rygg till mage.

Jag är mitt uppe i planeringen för Avdelning Skånes årsmöte som äger rum på Börshuset i Malmö den 7/4. Upplägget är nytt för i år i och med en motion som gick igenom vid förra årsmötet som innebär att man efter själva mötet ska ha utrymme för politiska diskussioner. Och dessa diskussioner är det då det som har tagit ett tag att fundera ut. Men det blir en paneldebatt om hur vi arbetar inom sex olika områden av verksamheten. Själv ska jag stå för redogörelsen av lönefrågan.

Det förs mycket diskussioner med medlemmar om tjänstemannafilter. Ibland tror jag faktiskt inte att politikerna på styrande nivå har en aning om hur verksamheterna ser ut. Man delegerar ansvaret nedåt till tjänstemän i olika led, och för varje led försvinner ofta mandaten över lön och arbetsmiljö, stycke för stycke, bit för bit. Men som demokratin i landet ser ut så väljer vi ju faktiskt de folkvalda för att de vill åstadkomma det som rösterna vill ha. Och jag kan inte tro att man isåfall självmant väljer att avstå från att få återkoppling i vad som händer på sjukhusgolven, på MASkontoren eller på skolsköterskeexpeditionen. Så varför är det som det är idag? Finns det en kultur i tjänstemannaledet att man är sämre chef om man tar problemen och vill ha stöd av de som sitter på det verkliga mandatet? Och är det verkligen en särskilt bra kultur? Jag som är politiskt intresserad själv (ja, ni som bor i Lomma, på plats 17 hittar ni mig på Sossarnas röstsedel till kommunfullmäktige… Kryssa i!) hade inte velat sitta och bestämma utformningen av våra verksamheter i mötessalen, utan att få veta de bekymmer som de anställda och vårdtagarna har. Och där tycker jag vi har en hel del at önska. Samtidigt läser jag i Sydsvenskan om hur våld och hot mot folkvalda ökar. Och du undrar jag, om man nu är så missnöjd med hur kommun, region och rike styrs, varför väljer man då att gå till angrepp mot personer så i den grad att dessa tvingar sluta sig mot verkligheten. Tror man verkligen att man påverkar på rätt sätt? Nä, motsättningar mot folkvalda är inget konstigt och jag är säker på att de flesta är beredda på att få mothugg av flera olika grupperingar i samhället. Men att mötas av påhopp med hot av person, hot av familj, kvinnoföraktande kommentarer, spottloskor och misshandel, det gör verkligen inte landet bättre.

Tillbaks till tangentbordet

Okej, det är nog dags att uppdatera den här bloggen… Mitt liv har varit fyllt av andra uppgifter, både på arbetstid såväl som på fritid. Min lille son har haft tandbekymmer. Bekymmer i den form att han har fått två stycken, vilket håller honom syselsatt på nätterna. Han har även haft sin första förkylning den lille stackaren. Någonstans gick han även en kurs i dramatik, för hans hostningar hade platsat i vilket avsnitt av Cityakuten som helst. Men det börjar bli bättre. Stor har han blivit. När jag började den här bloggen var han över en decimeter kortare. Och ett antal kilo. Jag ska på massage idag, vilket är välbehövligt efter att jag sprungit runt och burit på den lille muskelknutten i tid och otid. Men, men… Till den vårdpolitiska världen. Vad händer egentligen?

Ja. Det har ju varit en tid med löneöverläggningar på olika håll i Skåne. Det tar sin lilla tid att hänga med på dem. Många gånger möts vi av väldigt fina ord, men jag kan väl tycka att när det väl kommer till kritan så är det inte tillräckligt resultat. Vi har ett överläggningsprotokkoll som säger att vi ska lönesättas utefter vår kompetens och yrkesansvar. Vi är överens om att det inte ska vara skillnad på manligt och kvinnligt dominerade yrkesgrupper. Men när vi sen stämmer av så är det i regel hundralappar vi räknar, och med så låg löneutveckling kommer vi inte att komma ikapp i jämställdhetslönerna.

Det har också varit en tid med diverse enskilda medlemsärenden. Jag vill bocka av dem, en efter en, med framgång efter framgång. Så är det dock inte alltid. Ibland tvingas vi acceptera olika omständigheter och låta oss bli styrda av arbetslivets regelverk. Eller kanske inte acceptera, mer tolerera. Är jag och medlemmen överens, så vill jag driva mitt ärende till dess att det verkligen inte går. Det första jag berättar när vi driver, det är vad vi har att förlora. Är medlemmen då med på banan så fortsätter vi. Lite som i sista sagan om ringen filmen. När Rohanfolket ställer upp sig mot Mordors styrkor och skriker ”deeeeaaaath”. Så vill jag driva mina ärenden. Som att jag inte har något att förlora, bara vinna. Men jag är kanske en hopplös romantiker. Men jag vill tro att med politiken har vi fritt spelrum att argumentera. Då ser jag lagar mer som rekommendationer. Och när vi inte kan driva det längre lämnar jag över till ombudsmännen som istället kan lagen, och förhåller sig till den. Och då får jag ställa mig bak i ledet och lyssna på de kunniga.

Ooops, i did it again

Det har så här långt varit en klantvecka för tjänstemännen som sitter på styrposterna för landets Sjukvård. I tisdags briljerade kommunikationsdirektören på Sahlgrenska den undermåliga städningen på sjukhuset med uttalandet ” även om sjuksköterskor har mycket att göra, så kan de ju inte hoppa över städningen” (ej direkt citerat, dock endast förkortat). Nä, såklart. Jag tycker det är likadant på staberna på sjukhusen. Även om HR har en massa ärenden, så kan man ju inte tolerera att de inte tvättar fönster. Dagen efter bad denne direktör om ursäkt. Jag gillar inte den typen av ursäkter. Av anledningen att han inte gör något åt problemet. Det finns fortfarande inga lokalvårdare som sköter städningen. Och även om han nu bad om ursäkt, så är signalen att sjuksköterskor och undersköterskor ska stå och skrubba toaletten. Därefter ägnar vi oss åt patientnära vård. Och det känns väl bra som infektionskänslig patient, att bli omhändertagen av någon som minuten innan stod och skrubbade toaletten. Bara för att vi har en titel som slutar på ”skor”, betyder det inte att vi då också ska städa, laga mat, klippa hår, sitta i kassan unt so weiter. Bli medveten om genus, snälla.

Nästa klantpoäng får mina egna arbetsgivare. Kompetensansvarige i Region Skåne som ska försvara att man använder sig av bemanningsföretag för att bemanna akutmottagningarna. Då måste man ha lite bakgrundsfakta: Nyutexaminerade sjuksköterskor i Skåne blir erbjudna 24-25000 kronor om man får en anställning i kommunal verksamhet. I regionen erbjuder man 22 000 kr, och då får man dessutom in klausulen att man ska arbeta dag, kväll och natt, utan någon egentlig begränsning på frekvensen. Dessutom får man ofta arbeta i över ett år under de här förhållandena innan det blir tal om att få en tillsvidaretjänst. När man använder sig av bemanningsföretag kommer personal in och har en lön som ibland är dubbelt så hög, utan krav på lokalkännedom eller verksamhetsrutiner. Såklart sticker detta i ögonen på befintlig personal, men framförallt visar det ju att det finns pengar. Kompetensansvarig svarar då att det ju är bemanningsföretagen som sätter lönen, det är inget hon kan hjälpa. Nä, det har du ju rätt i. Men i min värld så måste ju regionen betala mer än 22000/anställd i bemanningsföretaget, annars skulle ju detta rimligen gå i konkurs!

Sen lägger hon till det lilla checka, att nyutexaminerade faktiskt måste vara ödmjuka inför den lönen som Regionen har satt. Ödmjuk. Haha. Hur långt ner i sanden finns de ögonen? Hallå…… Det finns ju inte tillräckligt med personal! Ni vädjar till att vi ska vara schyssta mot regionen. Samma region som inte lyssnat när vi nu har slagit larm i två års tid om problemen med rekryteringen.

Det tredje klantpoänget får jag. För att introducera passerad morot som smakupplevelse till min son. Det var så äckligt att han klöktes.  Förlåt Älskling. Jag ska hålla mig till majs, ärtor, gröt och banan.

Det fjärde ponäget får också jag. Jag påstod med glädje och stolthet att damfotboll har blivit så accepterat i samhället, att fotbolls-VM för damer är lika stort som vanligt fotbolls-VM. Jag är en tvättäkta skitstövel. Alla kunde iallafall se hur röd jag blev i ansiktet av skam när jag fick påtalat vad jag faktiskt hade sagt. Jag kan inte göra det ogjort. Men jag ska innerligt försöka att aldrig mer kalla något för vanligt. För det är ett ord jag ogillat under flera år. Sen använder jag det själv. Dessutom i en jämförelse mellan könsbaserade idrottsgrupper. 

Klant.

Peka med hela handen?

Jag går just nu på moln. Mina styrelsekollegor som kandiderar till förbundsstyrelse, riksdag och allt vad vi siktar på kan inte matcha det här. Igår blev jag nominerad till ersättare som fanbärare i Lomma Arbetarekommun. Och för min del finns det knappt finare och mer hedervärt uppdrag just nu. Jag kommer att bära fanan alla vakna timmar. Jag kommer sova med den under huvudkudden. Nä, riktigt så är det ju inte, det handlar ju om första maj. Men i mitt sinne, bär jag den konstant. Och som alla vet... Vårdförbundet är partipolitiskt obundet. Det är jag som är färgmässigt bunden. Och det finns andra politiska strömningar hos personerna i vår styrelse.

Det brakade loss vid sjukhuset i Lund förra veckan. Arbetsgivaren på intensivvård och post-operativa enhet sätter sina planer i verket och har för avsikt att tvinga in samtliga anställda på treskiftsarbete. Jag har ju nämnt det tidigare eftersom jag refererade från en central förhandling jag var med i angående detta. Det var inte mycket av en förhandling, eftersom arbetsgivaren redan hade bestämt sig. Vi förhalade det några veckor i och med att vi påkallade förhandling men i slutändan förstår jag nu att det hade kvittat. Alla de punkter vi diskuterade där, och som man avsåg ha i beaktan brydde man sig senare inte mycket om. I stället för en sund modell som bygger på att de anställda ska ha inflytande och få någonting för att man går med på att ändra din arbetstid och anställningsförhållanden kör man nu med hårda raka puckar. Arbeta dygnet runt, eller dra. Era femton eller tjugo år som anställda här betyder ingenting längre. Vi bestämmer. Vi pekar med hela handen. Arbetsgivarens tillvägagångssätt en är något som vi nu hanterar via ombudsmännen i Avdelning Skåne, så sista ordet är inte sagt. Men arbetsgivaren har som sagt visat att man är inte intresserad av att diskutera saken över huvud taget. Så här blir det hårt mot hårt. Vatten mot eld. Jord mot luft.

Vad betyder att peka med hela handen? För som arbetsgivare kvittar det väl om man pekar med ett finger eller hela handen. Det jag tänker mig med hela handen är att man samtidigt ger någon en örfil när man ändå har handen öppen. Och hur trevligt är det att peka överhuvudtaget? Vad händer med den dialogmodell som de flesta av oss faktiskt får tränat från den stund vi börjar ha önskemål? Pekmodellen är dessutom något som inte är kutym bland de flesta av landets arbetsgivare, utan jag tror att den är ganska förbehållen till enstaka chefer inom slutenvården. Och det är de enstaka som faktiskt är ganska dåliga chefer. Och för att förtydliga vilka det är som är dåliga chefer går jag tillbaka till att säga att det är de som pekar med hela handen.

Nä, tacka vet jag fackliga organisationer. Vi må sätta stopp med hela handen. Men sen sträcker vi i regel fram den, för att sätta oss vid förhandlingsbordet. Nu provocerar jag säkert alla företagare som läser denna blogg. För vi är ibland jäkligt tradiga. Men vi är en tradighet som inte pekar, bara bromsar.

Rost sover aldrig

Stora snöbollar regnade ner från himlen när jag vaknade i morse. Det är så februari är. Men några sidor fram i kalendern ser jag ord som Vårdagjämningen, våffeldagen och Marie Bebådelsedag. Och det betyder vår. Det tog mig för övrigt ganska många år innan jag förstod vad Marie Bebådelse betydde. Jag minns när jag kom på det, för jag jobbade på träningsskolan i Klippan då och när barnen läste almanackan den dagen frågade jag om någon visste vad Marie Bebådelsedag var, och efter ett oroligt öga mot mig från lärare lade jag ihop 25 mars plus nio månader och pang så förstod jag själv innebörden av uttrycket. Lite kuriosa. Religionsporr om man vill kalla det så.

Vi har nu officiellt sjösatt den nya organisationen i Avdelning Skåne. En av anledningarna är att vi enligt mätningen ”Nöjd medlemsindex” från Novus är sämst. Man kan kortfattat låta folket från "Hata Göteorg" sägat så här:

Vi är den avdelningen där medlemmarna är minst nöjda. Man saknar framförallt närheten till förbundet. Och då måste vi förändra oss. Vi måste sluta hålla oss inom "the comfort zone". Vi måste våga utmana. 

Jag gillar när folk är kritiska. Det finns ingenting som är så tråkigt som när alla lutar sig tillbaka och säger att vi är så bra. Nu har vi gjort allt man kan göra.

Nope

Jag tänker inte stå still. Vi kommer aldrig att nå ett mål, om vi har för avsikt att stanna där. Nä, då måste vi ta sats till nästa våning. Lenin sa efter ryska revolutionen något i stil med ”jag vet inte riktigt vad jag har gjort, men vad jag vet är att det jag gjort var möjligt att genomföra”. Och så måste nog alla tänka lite då och då. Vi ska inte vara så rädda att borsta av oss smutsen från ryggen för att kasta oss i snödrivorna. Det enda vi verkligen kan förutsäga det är, att om vi inte förändrar så kommer världen alltid att se likadan ut. Så även om det finns en hel del oro i vissa led hos våra förtroendevalda ute på expeditioner i denna ändringen, så kommer nyanserna på Vårdförbundets logga kanske skimra med ett lite fräschare ljus några år, för att sedan bli matt igen. Och då måste vi återigen kasta oss i snön.

På väg mot nordost

Det här börjar jag skriva på tåget, någonstans mellan Höör och Hässleholm. Jag är på väg till Kristianstad, för att sitta och arbeta på Vårdförbundets expedition där. Vi i styrelsen vill gärna komma närmre våra förtroendevalda ute på sjukhusen, och detta är ju ett sätt. De som sitter på expedition har väl i och för sig lite lättare linje att komma i kontakt med oss, men ofta blir det mailkonversationer och telefonsamtal och det är ju så fruktansvärt opersonligt.

Vårdförbundets kongress börjar närma sig, anmälningsblanketten trillade in häromdagen i brevlådan. Det blir intressant att se hur den utvecklar sig, en av de stora frågorna skulle varit en organisationsförändring, men båda förändringsförslagen har dragits tillbaka från förbundsstyrelsen. Det kommer att utses en ny styrelse i förbundet, och här vet jag att min avdelningsordförande har arbetat hårt i den nationella valberedningen med att intervjua kandidater och få fram bra förslag. Än så länge är inte nomineringstiden ute, och det finns ännu inga färdiga förslag från valberedningen på nya ledamöter. Som jag har tjatat om innan, så finns det fyra motioner skrivna av mig själv, och de kommer såklart att få såväl styrelsens, som kongressens bifall… Jag är en obotlig optimist.

Annars botar jag fortfarande huvudvärken från gårdagens mailkonversation med en arbetsgivarrepresentant i en av mina kommuner, som enträget påstår att andra förbund i TCO har förhandlingsmandat för Vårdförbundet. Nej. Nej. Nej. Det har de inte säger jag och får till sist röda ögon och sprutar eld. Men jag lugnar mig fort, och ändrar till en mycket trevligare ton när jag hoppar till nästa mail och bjuder in en ny förtroendevald skolsköterska till introduktion. Och det är i sådant arbete, i kontakt med andra förtroendevalda och medlemmar som jag finner styrka.

Snön som föll igår

Så var det fredag igen. Jag blickar tillbaks på veckan som har varit, med en förlorad förhandling där arbetsgivaren har för avsikt att tvinga personalen ändra sina anställningsavtal. Helt förlorad är den inte än, men vi misslyckades med att ändra arbetsgivarens intention. Så nu kommer arbetsrätten att ta vid, där man tittar på individens valmöjlighet, vad som händer om man inte självmant ändrar sina avtal, och hur lång uppsägningstid man i så fall har.

Jag tittar tillbaka på en heldag i en idyllisk skånsk kommun där jag i rasande vinterstorm träffade en ny förtroendevald och diskuterade dennes nya roll som facklig företrädare för sina kollegor. Därefter hade jag medlemsmöte på en annan enhet i kommunen, där personalen möts av svåra arbetsmiljöproblem. Vi planerade strategierna och tillvägagångssätt för att driva ärendet gentemot arbetsgivaren för att våra medlemmar ska få så bra och hälsosamma förutsättningar som möjligt för att kunna utföra sitt arbete. Långt ifrån alla på det här mötet var de facto medlemmar i Vårdförbundet, men jag hyser gott hopp om att de efter det här mötet faktiskt inser hur viktigt medlemskapet är. När vi driver ett ärende mot arbetsgivaren är vi alltid mer lyckosamma när vi kan tala för hela personalen. Men är halva styrkan oorganiserad, så inser arbetsgivaren att jag bara företräder halva delen, och min tunga blir tunnare och tänderna lite trubbigare. Dagen avslutades med en löneförhandling på kommunkontoret. Sen gav jag mig hem i fygande snöflingor och fylliga snödrivor.

Idag är sista officiella dagen i Vårdförbundet Avdelning Skånes nuvarande organisation. Från och med februari drar vi igång den teambaserade varianten och lämnar den geografiska. Nu ska våra förtroendevalda med utökat uppdrag arbeta över hela Skåne. De som specialiserar sig inom utbildningar för förtroendevalda ska hålla utbildning i Kristianstad, Lund, ja överallt vid de större sjukhusen i Skåne. De som arbetar gentemot medlemmarnas behov av råd, stöd och intervention ska göra detta i såväl Landskrona som Hässleholm. Så det blir intressant att så hur det slår ut.

Tills nästa gång

TV-godis

Idag är fortsatt en trög dag. Natten var mig icke skonsam. Den lille fick sin första vaccination igår, och han hade nog lite känningar under natten. Men han är avledbar med en liten sång och ett blöjbyte, men det blev inte många timmars sammanhängande sömn för min del. Men det är det värt för den att den lille sötnosen ska ha det bra!

Jag var minsann med i tv igår. SVT körde igång sin satsning ”din röst” inför valen i år, så igår ställde de sig med ett team utanför flera olika sjukhus runt om i landet och intervjuade patienter och medarbetare som passerade. De ringde till oss i styrelsen och ville ha oss med, så jag kastade mig på bussen, med enbart en frukt till matsäck för att hinna till sjukhuset i Lund. Det hela blev ganska spännande, för jag visste inte vilken form tv-framträdandet skulle ha. Men det visade sig vara en gruppdiskussion, med olika personer ur olika grupper. Allt som allt är jag väl hyfsat nöjd med min medverkan, men det finns ett par saker som jag reagerar på i efterhand. Men under rådande sändning valde jag att inte gå in i debatt. Här är länken.

Det jag framför i intervjun speglar ganska bra det jag vill framhäva i mina åsikter nedan. Centrera vården utifrån individen, och gör upp med den rådande, uråldriga sjukhushierarkin.

Mannen till vänster om mig klappar mig på axeln och säger att han håller med mig. ”Läkarna ska styra vården”. Okej, på vilket sätt håller han med mig, för så tycker ju inte jag. Men han tar för givet att jag företräder läkare av någon anledning. Sannolikt för att jag är man. Genusyrsel...

Han anser att högst kunskap om att bota sjukdomar ska styra vården. Men jag tycker att den som har bäst helhetsperspektiv på personen som besöker sjukhuset är bäst lämpad att utforma verksamheten. Vi som vill främja det friska i individen. Vi vill ha mandat att arbeta efter vår kompetens. 

Mannen till höger om mig använder två fraser som kan göra mig tokig. Det som inte framkommer i sändningen är att han är aktiv i Skånes nya vårdparti, och kanske är det därför som jag reagerar så starkt på vad han säger. Jag tycker att om man nu ska utmana med ett parti som ska bära vården framåt, så måste man komma med nytänkande. Men tyvärr fallerar det helt. Det första är att han kallar personalen för änglar. Vi driver en hutlös debatt inom förbundet, man präntar in det i grundutbildningen och vi spottar på det i kafferummet. Våra yrken är inga kall. Vi är lika mycket änglar som busschaufförerna som kör mig mellan Malmö och Lund. Som aktiemäklaren som sitter och gör feta börsklipp. Som nyhetsankarna som läser upp dagens händelser för oss i tv-rutan. Däremot är vi förbaskat bra på våra jobb. Vi är så in i helvetes duktiga på att handskas med människor. Och vi är en jäkligt bra samtalspartner. Att patienter kallar mig ängel brukar jag inte gå upp i varv för, för de vill bara väl. Men det här sättet blir för mig ganska kränkande.

Den andra frasen han använder är att ”personalen går på knäna”. Återigen. Varför raljerar vi samma fraser ut och in och fram och tillbaks som inte betyder någonting. Inte fanken går jag på knäna när jag står ensam på två avdelningar en natt då man inte fått in någon ersättare för mina tre kollegor. Jag springer på mina fötter. Jag svettas nedför käkbenen. Jag lyfter och vänder mina patienter, i alla de ställningar jag fått lära mig att inte använda. Jag får exem på mina händer för att jag inte hinner smörja mina händer mellan sprit och tvål. Jag skriker i högtalartelefonen för att kunna arbeta med mina händer samtidigt som jag larmar om hjälp. Men den enda gången jag sett någon gå på knäna var när en kollega halkade på en påse Movicol.

Så nä, nu vill jag ha nytänkande. Jag vill ha det från de partier som idag sitter i regionfullmäktige, kommunfullmäktige och riksdag, och jag vill ha det från de partier som vill dit. 

Äntligen en arbetsdator!

Så kommer jag till sist ner till tangentbordet igen, efter dryga veckans frånvaro. Det är ett nytt tangentbord, Region Skåne har nämligen äntligen förmedlat mig en dator som jag kan använda mig av i det fackliga uppdraget. Det tog bara tre månader!

Veckan kantades av en fullspäckad kalender. I måndags var jag inbjuden på händelseanalys i en kommun vars namn jag avstår att berätta. Alla som har arbetat med händelseanalyser hade nog upplevt samma känsla som jag gjorde, man hade ingen koll överhuvudtaget. För det första kallar man en medlem, vars roll skulle visa sig att vara som sakkunnig, på ett sätt som påminner om en order om att inställa sig till domstol, och för det andra har man som material en bibba med journalhandlingar som spinner över ett års tid. Man gör alltså en händelseanalys på ca 50 olika händelser. Vilket ju inte går att göra rent praktiskt, eftersom tanken med händelseanalys är att gå på djupet i EN händelse. Pust. Dessutom får jag höra orden ”man kan inte ha möte med 60 sjuksköterskor för då blir det bara gnäll”. Och detta från flera personer på ledningsnivå. Vilken attityd har man till sin personal egentligen? Jag har sagt det innan, men, jag blir så trött…

Motionsstoppet för Vårdförbundet kongress var förra fredagen, för er medlemmar som är nyfikna, gå in på Vårdförbundets hemsida och läs. Jag hann med att skriva fyra.

Nästa vecka har jag min första löneöverläggning i kommunerna. Jag mediterar varje dag och natt över min roll i detta.

Sjukfrånvaro på kansliet har gjort att jag mellan alla möten och förhandlingar harvat framför telefon och dator för att vara medlemmar behjälpliga med olika frågor och ärenden. Mitt skrivbord är i stort behov av städning och pappersrensning. Jag ska ägna mig åt det nu, sista timmen innan jag går hem och firar helg med familjen (där den yngste medlemmen sedan i söndags är döpt).

Tidsbrist

Jag har för mycket att göra just nu...

Kan inte prioritera  bloggandet...

Kanske imorgon kommer uppdateringen?

Då ska ni få veta vad jag gjort.....

Metropolis

Nä, nu får det vara slut på ledigheterna här. Dags att börja arbeta. Nytt år är nya löner, nya arbetsplatsförändringar, nya debatter och nya utmaningar. Dessutom ska jag hinna med att få min son döpt till helgen. Han klarar tremånadersgränsen med två dagars marginal.

Jag blev kontaktad av en journalist i fredags som undrade hur jul- och nyårshelgen har varit på de skånska sjukhusen. Jag kunde ge väldigt dåliga svar. Alla Vårdförbundets expeditioner utom två var stängda, och de jag fick tag på hade inte fått in särskilt många ärenden. Men jag bad journalisten höra av sig denna vecka igen, för jag vet att det brukar dröja någon dag tills man har landat, sen hör man av sig till Vårdförbundet. Då får vi höra hur patienter legat i korridorer, läkarrum, akutrum och kök. Hur personal som blivit sjuk på juldagen inte ersatts, vilket gjort att man stått där med dubbelt antal patienter. Hur läkare med inläggningsrätt inte bryr sig om vilken specifik kompetens som personalen har, när man öser in patienter med lunginflammation, trycksår och hjärtsvikt på en avdelning med neurologisk inriktning. Men jag har inte hört något än, detta är vad jag tror. Jag hoppas att jag har fel.

Samtidigt läser jag på Sveriges Radios hemsida om ökade satsningar i Sverige på robotoperationer. Det är inte bevisat att sådana skulle vara överlägsna det gamla sättet att operera. Och de kostar mycket, mycket pengar. Citat från sajten: ”Om alla operationer för prostatacancer skulle genomföras med hjälp av robot, skulle det ändå räcka med totalt 12 robotar i hela Sverige, istället för dagens nitton”.

Det visar lite på hur sjukvårdens resurser är prioriterade.

Framåtanda

Nu har vi så passerat nästan hela julhelgen, det är bara trettondagen som ska passeras, sen får vi vänta ett år till nästa gång. Det blev lugnt på jul och nyår för min del. Jag är nöjd med att ha tagit två semesterdagar och ha fått sovit ut ordentligt i alla fall. Vi drack två alkoholfria champagner på nyårsafton, plus en lika stark flaska vin. Både jag och min elva veckor gamla son klädde tjusigt i fluga.

Men nu är det nya tag. Det är lite luftigt i almanackan för nästa vecka vilket är bra med tanke på att vi ska ha dop, men veckan därefter så drar året igång på riktigt. Jag ser fram emot vårens höjdpunkt i Stockholm i Maj där Vårdförbundet håller kongress. Motionerna har börjat ramla in och jag har själv skrivit tre stycken som man kan hitta här:

https://vardforbundet.se/Om-Vardforbundet/kongress2014/Diskutera-och-motionera/Motioner/

Jag är ju då Per Bengtsson, för er som inte har läst mina tidigare inlägg, eller är helt ovetandes om mig.

Det ligger förslag om att förändra Vårdförbundet organisation. Tanken när man läser är att vi i styrelserna ska vara ute bland medlemmarna. Det är det trendande just nu. I Avdelning Skåne förändrar vi också organisationen, för att kunna vara mer ute bland medlemmarna. Jag hörde på P3 häromdagen, som också rör om i grytan bland programmen, att man vill vara ute bland folket och spela in programmen. Så nog är det en trend alltid, men jag undrar om det verkligen kommer att förändra så mycket. Jag tycker att man ska vara där ens uppdragsgivare finns, jag tycker att chefer ska vara där anställda finns och jag tycker att beslutsfattare ska vara där besluten ska tas. Men man kommer inte ifrån att det finns alltid en jäkla massa skrivbordsarbete att sköta. Och vi kan aldrig vara på mer än ett ställe samtidigt.

Men en sak är säker.

2014 kommer att bli ett höjdarår.