Snön som föll igår

Så var det fredag igen. Jag blickar tillbaks på veckan som har varit, med en förlorad förhandling där arbetsgivaren har för avsikt att tvinga personalen ändra sina anställningsavtal. Helt förlorad är den inte än, men vi misslyckades med att ändra arbetsgivarens intention. Så nu kommer arbetsrätten att ta vid, där man tittar på individens valmöjlighet, vad som händer om man inte självmant ändrar sina avtal, och hur lång uppsägningstid man i så fall har.

Jag tittar tillbaka på en heldag i en idyllisk skånsk kommun där jag i rasande vinterstorm träffade en ny förtroendevald och diskuterade dennes nya roll som facklig företrädare för sina kollegor. Därefter hade jag medlemsmöte på en annan enhet i kommunen, där personalen möts av svåra arbetsmiljöproblem. Vi planerade strategierna och tillvägagångssätt för att driva ärendet gentemot arbetsgivaren för att våra medlemmar ska få så bra och hälsosamma förutsättningar som möjligt för att kunna utföra sitt arbete. Långt ifrån alla på det här mötet var de facto medlemmar i Vårdförbundet, men jag hyser gott hopp om att de efter det här mötet faktiskt inser hur viktigt medlemskapet är. När vi driver ett ärende mot arbetsgivaren är vi alltid mer lyckosamma när vi kan tala för hela personalen. Men är halva styrkan oorganiserad, så inser arbetsgivaren att jag bara företräder halva delen, och min tunga blir tunnare och tänderna lite trubbigare. Dagen avslutades med en löneförhandling på kommunkontoret. Sen gav jag mig hem i fygande snöflingor och fylliga snödrivor.

Idag är sista officiella dagen i Vårdförbundet Avdelning Skånes nuvarande organisation. Från och med februari drar vi igång den teambaserade varianten och lämnar den geografiska. Nu ska våra förtroendevalda med utökat uppdrag arbeta över hela Skåne. De som specialiserar sig inom utbildningar för förtroendevalda ska hålla utbildning i Kristianstad, Lund, ja överallt vid de större sjukhusen i Skåne. De som arbetar gentemot medlemmarnas behov av råd, stöd och intervention ska göra detta i såväl Landskrona som Hässleholm. Så det blir intressant att så hur det slår ut.

Tills nästa gång

TV-godis

Idag är fortsatt en trög dag. Natten var mig icke skonsam. Den lille fick sin första vaccination igår, och han hade nog lite känningar under natten. Men han är avledbar med en liten sång och ett blöjbyte, men det blev inte många timmars sammanhängande sömn för min del. Men det är det värt för den att den lille sötnosen ska ha det bra!

Jag var minsann med i tv igår. SVT körde igång sin satsning ”din röst” inför valen i år, så igår ställde de sig med ett team utanför flera olika sjukhus runt om i landet och intervjuade patienter och medarbetare som passerade. De ringde till oss i styrelsen och ville ha oss med, så jag kastade mig på bussen, med enbart en frukt till matsäck för att hinna till sjukhuset i Lund. Det hela blev ganska spännande, för jag visste inte vilken form tv-framträdandet skulle ha. Men det visade sig vara en gruppdiskussion, med olika personer ur olika grupper. Allt som allt är jag väl hyfsat nöjd med min medverkan, men det finns ett par saker som jag reagerar på i efterhand. Men under rådande sändning valde jag att inte gå in i debatt. Här är länken.

Det jag framför i intervjun speglar ganska bra det jag vill framhäva i mina åsikter nedan. Centrera vården utifrån individen, och gör upp med den rådande, uråldriga sjukhushierarkin.

Mannen till vänster om mig klappar mig på axeln och säger att han håller med mig. ”Läkarna ska styra vården”. Okej, på vilket sätt håller han med mig, för så tycker ju inte jag. Men han tar för givet att jag företräder läkare av någon anledning. Sannolikt för att jag är man. Genusyrsel...

Han anser att högst kunskap om att bota sjukdomar ska styra vården. Men jag tycker att den som har bäst helhetsperspektiv på personen som besöker sjukhuset är bäst lämpad att utforma verksamheten. Vi som vill främja det friska i individen. Vi vill ha mandat att arbeta efter vår kompetens. 

Mannen till höger om mig använder två fraser som kan göra mig tokig. Det som inte framkommer i sändningen är att han är aktiv i Skånes nya vårdparti, och kanske är det därför som jag reagerar så starkt på vad han säger. Jag tycker att om man nu ska utmana med ett parti som ska bära vården framåt, så måste man komma med nytänkande. Men tyvärr fallerar det helt. Det första är att han kallar personalen för änglar. Vi driver en hutlös debatt inom förbundet, man präntar in det i grundutbildningen och vi spottar på det i kafferummet. Våra yrken är inga kall. Vi är lika mycket änglar som busschaufförerna som kör mig mellan Malmö och Lund. Som aktiemäklaren som sitter och gör feta börsklipp. Som nyhetsankarna som läser upp dagens händelser för oss i tv-rutan. Däremot är vi förbaskat bra på våra jobb. Vi är så in i helvetes duktiga på att handskas med människor. Och vi är en jäkligt bra samtalspartner. Att patienter kallar mig ängel brukar jag inte gå upp i varv för, för de vill bara väl. Men det här sättet blir för mig ganska kränkande.

Den andra frasen han använder är att ”personalen går på knäna”. Återigen. Varför raljerar vi samma fraser ut och in och fram och tillbaks som inte betyder någonting. Inte fanken går jag på knäna när jag står ensam på två avdelningar en natt då man inte fått in någon ersättare för mina tre kollegor. Jag springer på mina fötter. Jag svettas nedför käkbenen. Jag lyfter och vänder mina patienter, i alla de ställningar jag fått lära mig att inte använda. Jag får exem på mina händer för att jag inte hinner smörja mina händer mellan sprit och tvål. Jag skriker i högtalartelefonen för att kunna arbeta med mina händer samtidigt som jag larmar om hjälp. Men den enda gången jag sett någon gå på knäna var när en kollega halkade på en påse Movicol.

Så nä, nu vill jag ha nytänkande. Jag vill ha det från de partier som idag sitter i regionfullmäktige, kommunfullmäktige och riksdag, och jag vill ha det från de partier som vill dit. 

Äntligen en arbetsdator!

Så kommer jag till sist ner till tangentbordet igen, efter dryga veckans frånvaro. Det är ett nytt tangentbord, Region Skåne har nämligen äntligen förmedlat mig en dator som jag kan använda mig av i det fackliga uppdraget. Det tog bara tre månader!

Veckan kantades av en fullspäckad kalender. I måndags var jag inbjuden på händelseanalys i en kommun vars namn jag avstår att berätta. Alla som har arbetat med händelseanalyser hade nog upplevt samma känsla som jag gjorde, man hade ingen koll överhuvudtaget. För det första kallar man en medlem, vars roll skulle visa sig att vara som sakkunnig, på ett sätt som påminner om en order om att inställa sig till domstol, och för det andra har man som material en bibba med journalhandlingar som spinner över ett års tid. Man gör alltså en händelseanalys på ca 50 olika händelser. Vilket ju inte går att göra rent praktiskt, eftersom tanken med händelseanalys är att gå på djupet i EN händelse. Pust. Dessutom får jag höra orden ”man kan inte ha möte med 60 sjuksköterskor för då blir det bara gnäll”. Och detta från flera personer på ledningsnivå. Vilken attityd har man till sin personal egentligen? Jag har sagt det innan, men, jag blir så trött…

Motionsstoppet för Vårdförbundet kongress var förra fredagen, för er medlemmar som är nyfikna, gå in på Vårdförbundets hemsida och läs. Jag hann med att skriva fyra.

Nästa vecka har jag min första löneöverläggning i kommunerna. Jag mediterar varje dag och natt över min roll i detta.

Sjukfrånvaro på kansliet har gjort att jag mellan alla möten och förhandlingar harvat framför telefon och dator för att vara medlemmar behjälpliga med olika frågor och ärenden. Mitt skrivbord är i stort behov av städning och pappersrensning. Jag ska ägna mig åt det nu, sista timmen innan jag går hem och firar helg med familjen (där den yngste medlemmen sedan i söndags är döpt).

Tidsbrist

Jag har för mycket att göra just nu...

Kan inte prioritera  bloggandet...

Kanske imorgon kommer uppdateringen?

Då ska ni få veta vad jag gjort.....

Metropolis

Nä, nu får det vara slut på ledigheterna här. Dags att börja arbeta. Nytt år är nya löner, nya arbetsplatsförändringar, nya debatter och nya utmaningar. Dessutom ska jag hinna med att få min son döpt till helgen. Han klarar tremånadersgränsen med två dagars marginal.

Jag blev kontaktad av en journalist i fredags som undrade hur jul- och nyårshelgen har varit på de skånska sjukhusen. Jag kunde ge väldigt dåliga svar. Alla Vårdförbundets expeditioner utom två var stängda, och de jag fick tag på hade inte fått in särskilt många ärenden. Men jag bad journalisten höra av sig denna vecka igen, för jag vet att det brukar dröja någon dag tills man har landat, sen hör man av sig till Vårdförbundet. Då får vi höra hur patienter legat i korridorer, läkarrum, akutrum och kök. Hur personal som blivit sjuk på juldagen inte ersatts, vilket gjort att man stått där med dubbelt antal patienter. Hur läkare med inläggningsrätt inte bryr sig om vilken specifik kompetens som personalen har, när man öser in patienter med lunginflammation, trycksår och hjärtsvikt på en avdelning med neurologisk inriktning. Men jag har inte hört något än, detta är vad jag tror. Jag hoppas att jag har fel.

Samtidigt läser jag på Sveriges Radios hemsida om ökade satsningar i Sverige på robotoperationer. Det är inte bevisat att sådana skulle vara överlägsna det gamla sättet att operera. Och de kostar mycket, mycket pengar. Citat från sajten: ”Om alla operationer för prostatacancer skulle genomföras med hjälp av robot, skulle det ändå räcka med totalt 12 robotar i hela Sverige, istället för dagens nitton”.

Det visar lite på hur sjukvårdens resurser är prioriterade.

Framåtanda

Nu har vi så passerat nästan hela julhelgen, det är bara trettondagen som ska passeras, sen får vi vänta ett år till nästa gång. Det blev lugnt på jul och nyår för min del. Jag är nöjd med att ha tagit två semesterdagar och ha fått sovit ut ordentligt i alla fall. Vi drack två alkoholfria champagner på nyårsafton, plus en lika stark flaska vin. Både jag och min elva veckor gamla son klädde tjusigt i fluga.

Men nu är det nya tag. Det är lite luftigt i almanackan för nästa vecka vilket är bra med tanke på att vi ska ha dop, men veckan därefter så drar året igång på riktigt. Jag ser fram emot vårens höjdpunkt i Stockholm i Maj där Vårdförbundet håller kongress. Motionerna har börjat ramla in och jag har själv skrivit tre stycken som man kan hitta här:

https://vardforbundet.se/Om-Vardforbundet/kongress2014/Diskutera-och-motionera/Motioner/

Jag är ju då Per Bengtsson, för er som inte har läst mina tidigare inlägg, eller är helt ovetandes om mig.

Det ligger förslag om att förändra Vårdförbundet organisation. Tanken när man läser är att vi i styrelserna ska vara ute bland medlemmarna. Det är det trendande just nu. I Avdelning Skåne förändrar vi också organisationen, för att kunna vara mer ute bland medlemmarna. Jag hörde på P3 häromdagen, som också rör om i grytan bland programmen, att man vill vara ute bland folket och spela in programmen. Så nog är det en trend alltid, men jag undrar om det verkligen kommer att förändra så mycket. Jag tycker att man ska vara där ens uppdragsgivare finns, jag tycker att chefer ska vara där anställda finns och jag tycker att beslutsfattare ska vara där besluten ska tas. Men man kommer inte ifrån att det finns alltid en jäkla massa skrivbordsarbete att sköta. Och vi kan aldrig vara på mer än ett ställe samtidigt.

Men en sak är säker.

2014 kommer att bli ett höjdarår.