Peka med hela handen?

Jag går just nu på moln. Mina styrelsekollegor som kandiderar till förbundsstyrelse, riksdag och allt vad vi siktar på kan inte matcha det här. Igår blev jag nominerad till ersättare som fanbärare i Lomma Arbetarekommun. Och för min del finns det knappt finare och mer hedervärt uppdrag just nu. Jag kommer att bära fanan alla vakna timmar. Jag kommer sova med den under huvudkudden. Nä, riktigt så är det ju inte, det handlar ju om första maj. Men i mitt sinne, bär jag den konstant. Och som alla vet... Vårdförbundet är partipolitiskt obundet. Det är jag som är färgmässigt bunden. Och det finns andra politiska strömningar hos personerna i vår styrelse.

Det brakade loss vid sjukhuset i Lund förra veckan. Arbetsgivaren på intensivvård och post-operativa enhet sätter sina planer i verket och har för avsikt att tvinga in samtliga anställda på treskiftsarbete. Jag har ju nämnt det tidigare eftersom jag refererade från en central förhandling jag var med i angående detta. Det var inte mycket av en förhandling, eftersom arbetsgivaren redan hade bestämt sig. Vi förhalade det några veckor i och med att vi påkallade förhandling men i slutändan förstår jag nu att det hade kvittat. Alla de punkter vi diskuterade där, och som man avsåg ha i beaktan brydde man sig senare inte mycket om. I stället för en sund modell som bygger på att de anställda ska ha inflytande och få någonting för att man går med på att ändra din arbetstid och anställningsförhållanden kör man nu med hårda raka puckar. Arbeta dygnet runt, eller dra. Era femton eller tjugo år som anställda här betyder ingenting längre. Vi bestämmer. Vi pekar med hela handen. Arbetsgivarens tillvägagångssätt en är något som vi nu hanterar via ombudsmännen i Avdelning Skåne, så sista ordet är inte sagt. Men arbetsgivaren har som sagt visat att man är inte intresserad av att diskutera saken över huvud taget. Så här blir det hårt mot hårt. Vatten mot eld. Jord mot luft.

Vad betyder att peka med hela handen? För som arbetsgivare kvittar det väl om man pekar med ett finger eller hela handen. Det jag tänker mig med hela handen är att man samtidigt ger någon en örfil när man ändå har handen öppen. Och hur trevligt är det att peka överhuvudtaget? Vad händer med den dialogmodell som de flesta av oss faktiskt får tränat från den stund vi börjar ha önskemål? Pekmodellen är dessutom något som inte är kutym bland de flesta av landets arbetsgivare, utan jag tror att den är ganska förbehållen till enstaka chefer inom slutenvården. Och det är de enstaka som faktiskt är ganska dåliga chefer. Och för att förtydliga vilka det är som är dåliga chefer går jag tillbaka till att säga att det är de som pekar med hela handen.

Nä, tacka vet jag fackliga organisationer. Vi må sätta stopp med hela handen. Men sen sträcker vi i regel fram den, för att sätta oss vid förhandlingsbordet. Nu provocerar jag säkert alla företagare som läser denna blogg. För vi är ibland jäkligt tradiga. Men vi är en tradighet som inte pekar, bara bromsar.